Jul, jul, strålande jul...?
Dagens tår fälls för det gråa Sverige. Det är så sjukt tråkigt!! Hur är det tänkt att man ska få någon som helst julkänsla om det är grått dygnet runt? Grått suger. Så det så.
Jag fick mig av någon anledning en tankeställare igår.. Jag längtar efter den där spirande, sugande julkänslan. Som man fick när man var liten av att åka pendeltåg in till stan och dricka varm choklad med farmor efter att ha tittat på NK:s julskyltning. Extasen över önskelistan, funderingar över vad som kommer i paketen. Kommer tomten? Jag har namnsdag den 9:e december, och när jag var liten var jag överlycklig över det, eftersom det kändes så nära jul. I skolan tände vi ljus varje fredag och ställde på bänken, till högläsning av fröken. Man kände julen närma sig dag för dag inpå bara skinnet. Jag vill tillbaka.
En annan sak jag alltid gjorde som barn var att alltid sitta i mitt lilla fönster och tittade ut när dom första, tjocka snöflingorna virvlade ner från en ljus himmel. Jag fascinerades. Och insåg att "snart är det jul" Varje år går jag och längtar efter den där snön. Eller är det bara känslan jag vill åt? I år har några små, klena flingor virvlad, landat på marken och *poff* borta. Mindre kul. Sedan har det gråa menlösa vädret kommit igen. Varför? Ingen kan vilja ha det såhär..
Som sagt, i år vill inte riktigt den där julkänslan infinna sig. Inte alls. Jag vet oxå att man kanske inte är lika uppspelt och exalterad som vuxen, men jag vill för en dag eller så. Bara en liten, liten stund. Fyllas med hopp och värme.
Jag längtar efter julmaten, jag längtar efter snön (som antagligen, sopigt nog, kommer komma i januari), efter min härliga familj jag ska umgås med på julafton. Efter den 23:e då det traditionsenligt är jul hos pappa. En massa god mat, nubbar, drinkar, godis. Hemmagjort. När vi anländer till pappa den 23:e, brukar den skönaste julskivan vara på och då, först DÅ, brukar jag få det där pirret. Pirret i magen som tyder på att jag är lyckligt lottad. Som firar jul med min familj. I år även med min pojkvän. Han som är så underbar. Han ska fira jul med mej och min familj i år, och det älskar jag honom för. Ännu mer.
Fortfarande så är mitt stora problem i år julkänslan. JUst i år så trånar jag så starkt efter den och jag kan inte förstå varför. Jag har pyntat hemma, två små tomtar flirtar med mej varje gång jag tittar på teve. Men det hjälper inte. Adventsljusstaken lyser mysigt i vardagsrummet, inte heller det hjälper. Inte på riktigt. I helgen har min diet bestått av julmust och pepparkakor. Smaken, julig, absolut. Pirret? Nej. Jag vill inte dränka mej i glögg, det är inte gott. Det sista jag och min älskade kroppshydda behöver är att proppa i sej lussebullar. Ingen bra idé. Vad gör man då?
Jag fick mig av någon anledning en tankeställare igår.. Jag längtar efter den där spirande, sugande julkänslan. Som man fick när man var liten av att åka pendeltåg in till stan och dricka varm choklad med farmor efter att ha tittat på NK:s julskyltning. Extasen över önskelistan, funderingar över vad som kommer i paketen. Kommer tomten? Jag har namnsdag den 9:e december, och när jag var liten var jag överlycklig över det, eftersom det kändes så nära jul. I skolan tände vi ljus varje fredag och ställde på bänken, till högläsning av fröken. Man kände julen närma sig dag för dag inpå bara skinnet. Jag vill tillbaka.
En annan sak jag alltid gjorde som barn var att alltid sitta i mitt lilla fönster och tittade ut när dom första, tjocka snöflingorna virvlade ner från en ljus himmel. Jag fascinerades. Och insåg att "snart är det jul" Varje år går jag och längtar efter den där snön. Eller är det bara känslan jag vill åt? I år har några små, klena flingor virvlad, landat på marken och *poff* borta. Mindre kul. Sedan har det gråa menlösa vädret kommit igen. Varför? Ingen kan vilja ha det såhär..
Som sagt, i år vill inte riktigt den där julkänslan infinna sig. Inte alls. Jag vet oxå att man kanske inte är lika uppspelt och exalterad som vuxen, men jag vill för en dag eller så. Bara en liten, liten stund. Fyllas med hopp och värme.
Jag längtar efter julmaten, jag längtar efter snön (som antagligen, sopigt nog, kommer komma i januari), efter min härliga familj jag ska umgås med på julafton. Efter den 23:e då det traditionsenligt är jul hos pappa. En massa god mat, nubbar, drinkar, godis. Hemmagjort. När vi anländer till pappa den 23:e, brukar den skönaste julskivan vara på och då, först DÅ, brukar jag få det där pirret. Pirret i magen som tyder på att jag är lyckligt lottad. Som firar jul med min familj. I år även med min pojkvän. Han som är så underbar. Han ska fira jul med mej och min familj i år, och det älskar jag honom för. Ännu mer.
Fortfarande så är mitt stora problem i år julkänslan. JUst i år så trånar jag så starkt efter den och jag kan inte förstå varför. Jag har pyntat hemma, två små tomtar flirtar med mej varje gång jag tittar på teve. Men det hjälper inte. Adventsljusstaken lyser mysigt i vardagsrummet, inte heller det hjälper. Inte på riktigt. I helgen har min diet bestått av julmust och pepparkakor. Smaken, julig, absolut. Pirret? Nej. Jag vill inte dränka mej i glögg, det är inte gott. Det sista jag och min älskade kroppshydda behöver är att proppa i sej lussebullar. Ingen bra idé. Vad gör man då?
Kommentarer
Postat av: fanny
jo du. man tar sin vackra man, kommer till vasastan på lördag, umgås, skrattar och gosar med en frisk luis. klipper fannys hockeyfrilla och får beröm för fina örhängen? ;) lite julmat oxå, men bara det bästa åt den bästa gudmodern!
puss!!!
Postat av: Lisa
Heej... har oxå undrat när den dära riktiga julkänslan ska komma. hänga upp julstjärnor i fönstret hjälpte inte. men tror att lite peppakaksbak med lite julmusik av självaste jöback kommer fixa de.
O blev alldels nostalgisk när du skrev om att ni tände ljus varje fre i skolan, de gjorde vi oxå... snyft. vill tillbaka
hej svejs på dig min sköna böna
Trackback
