.

Jag menar, varför skulle jag vara det? Jag får konstant yrsel och illamående i en vecka (Och nej, jag är INTE med barn) och blir helt matt.. tvingas vara hemma från jobbet och blir med andra ord fattig på kuppen. Kör mot trafiken på väg till apoteket, vilket borde tyda på att skallen tagit lite stryk av allt snurrande. Soffliggning i flera dagar.

Åker till landet över midsommar, glad att få slappna av och vara ledig på riktigt. Tar ett glas vin på torsdagskvällen och klarar inte mer än två nubbar till lunchen på midsommar. -"Va, biter du av nubben? Hur mår du egentligen?" frågar de flesta. Kan man ju undra.. Blandar till en god drink och toppar med en snus. Inte bra. Mår ännu mera illa och går över till att dricka cola. Det var den midsommarn. Vaknar på lördag morgon och har ångest och vill hem. Är fortfarande ruskigt yr så pappa kör mej till Eskilstuna och sätter mej på tåget. Åker hem och lägger mej på soffan. Snurrar och snurrar, jag blir riktigt orolig och ringer till sjukvårdsupplysningen: "Alltså, när ska jag börja oroa mej på riktigt? Hur yr kan jag vara utan att det beror på en begynnande hjärntumör?" (typ) Svaret blir sådär; "Ja, alltså.. om du börjar spy och får jättehög feber så borde du nog komma in..." Jag slipper bli så dåligt och somnar gott. Vaknar tidigt på söndagen och yrsel verkar vara borta. Är dock seg i kroppen men åker och träffar Fanny och Lusen som blir glad att se mej. Men först lite blyg. Sen släpper det och han kramas och pussas..

Men nu tillbaka till rubriken.. På tisdagen känner jag mej äntligen tillräckligt bra för att gå till jobbet.. Igår eftermiddag satt jag här i min ensamhet efter klockan fyra med ett pirr i kroppen. Ett dåligt pirr, som påminner väldigt mycket om stickningar. Känns som att jag ska få hög feber och få ont i precis hela kroppen. Kommer hem, slänger mej på soffan och ligger kvar där. Halsen gör ont, och jag äter glass till middag för att lindra. Somnar med två duntäcken på mig och skakar tänder när jag vaknar för att gå upp och kissa. Somnar om men vaknar vid halv tolv och längtar efter Micke. Lyckas inte somna om förrän 1,5 timme senare, då han äntligen kommit hem. Vrider och vänder men är svettig, så jag hoppas att febern är borta. Vaknar i morse, beslutsam nog att gå till jobbet. Jag måste. Jag har ju nyss varit sjuk. Känner av halsen men har nog ingen feber. Inser att jag har fel när jag proppat i mej två Ipren och börjar svettas ordentligt på tunnelbanan. Skitäckligt.

Men vadå.. så nu sitter jag här.. Min kollega är hemma och är sjuk. Jag har druckit Berocca, knaprat Bafucin, druckit två glas med citronte. Ätit apelsin med hopp om att få i mej mycket vitaminer. Druckit juice. Jag har ju fått vara frisk i tre dagar, varför ska jag vara bitter!? Onödigt att klaga såhär en fredag och allt...

Jag ber om ursäkt, men jag kan inte låta bli att sucka. Varför? Beror det på den urringade klänningen på brorsans bröllop? Är det därför gud hatar mej? Johannas teori som jag tror mer och mer på. Nästa kyrkobesök blir det nunnedräkt. (slutar i en svettpöl) Jag orkar inte vara sjuk. Jag vill vara frisk. Imorgon ska jag ju dricka sangria på rosévin på Jonnas balkong och snacka skit med mina flickvänner. Då kan man inte vara sjuk. Dessutom har jag inte råd att vara fattig. Det är faktiskt skittråkigt.

Så.. sammanfattningsvis så är fredagskänslan på noll och jag sörjer över att kanske inte hinna bli frisk till imorn. Sista afterworken inför sommaren kommer bestå av att hälla upp godsaker, sukta efter kylt vin för att sedan pina hem prick 17.30. Hem till soffan och ytterligare en kväll i misär. Oj vad jag längtar.

Kommer hem och är på kasst humör efter en riktigt usel vecka.. På den korta vägen hem från bussen försöker jag krama sönder min mobil som jag har i handen. Bara för att avreagera mej på nåt. Känner hur det bränner bakom ögonlocken för att jag är arg och irriterad. Och besviken. Trots att det är fredag som jag längtat efter sen jag gick och la mej i söndags kväll. Micke kommer med öppen famn och kramas. Pussas. Säger att han har saknat mej så mycket idag. Efteråt skäms jag för att jag var på så uselt humör. Men hur lätt är det att ändra? Vi fixar en kort stund hemma, jag svidar om till lyxiga mjukisar och sen åker vi och handlar. Då vänder humöret. Det är fredag och jag har världens bästa pojkvän.

Vi kommer hem och den bästa börjar laga mat. Risotto. Det som han kan allra, allra bäst enligt min mening. Mätt på risotto och god lövbiff dricker vi nåt glas vin och jag blir musiksugen. Youtubar. Kommer ganska direkt in på det bästa. Antagligen det bästa någonsin. Sister Hazel. Lyssnar först på favoritlåtarna men kommer på att alla låtar är grymt bra. Den rösten, den stilen, helt enkelt allt med den musiken. Det kan inte bli fel. Jag fylls, som så många gånger förut, av en känsla som säger att jag äntligen vet vad musik är. Det låter antagligen konstigt.. Men innan jag ens upptäckte det här bandet så vet jag, med facit i hand, att jag inte visste vad musik var. Jag hade aldrig direkt fyllts med äkta kärlek för musik. Att jag gjorde det när jag var 12 och Nick Carter sjöng på mina BSB-skivor, som för övrigt prydde hela mitt rums väggar, är inte samma sak. Det är en skam att jämföra så det tänker jag inte göra. Jag går in på hemsidan och ber en stilla bön om att dom nån gång kommer att spela närmre oss än Alaska, trots att jag vet att så inte är fallet. Det blir att klä på sej och ta en tripp, för någon gång ska jag se dom. Om jag ska göra nåt innan jag dör så är det det. Är inte det kärlek om nåt?

Jag vaknar och är trött. Som vanligt. Men jag pallrar mig upp och är på rätt bra humör trots det stundande mötet  med chefen som oroade mig så mycket igår när jag fick reda på det. Dagen börjar och dagen går, ganska mycket som vanligt. Jag går på mötet, och nervositeten har släppt något. "Det är ju ändå sommar, och det är fotboll ikväll" vill min skalle tänka. Det börjar bra.. Genomgång av tiden som provanställd. Nervositeten släpper; "Det här var ju inte så farligt"

Två minuter senare kommer dom. Bomberna. Bomb efter bomb efter bomb. Jag tar emot, som vanligt och lämnar mötet. Tyvärr så fäller jag en tår en minut senare och det är då jag bestämmer mig. Det går inte längre. Jag har försökt och försökt och försökt. Men det blir droppen. Jag orkar inte mer. Inte igen. Efter allt som hänt känner jag mej själv, tyvärr upptäcker jag ibland saker för sent. Men nu är jag fast besluten att inte hamna längst ner. Inte igen. Inte mycket är värt det. Så även om jag nu är väldigt förvirrad så har jag samtidigt bestämt mej. Nu får det vara nog.

Jag tar mej hem där Micke väntar med vin och en början till middag. Jag slänger mig i soffan och äntligen får jag gråta ut. Så olikt mej så det finns inte men idag behövs det, så jag släpper efter. Låter det komma, besvikelsen, ilskan. Får ett glas vin och öppnar snusdosan. En tisdag. Undantag. Det är inte svensk EM-premiär varje dag. Inte heller har jag fått så mycket skit på en och samma gång som idag. Så jag unnar mej.

Micke spelar lite Mario på det nyinköpta Wii-spelet men han slutar när han upptäcker att tårarna inte kan stanna innanför och rinner över. Han kramar och tröstar och efter ett samtal med söta Anne känns det lite bättre. Inte bra, men lite.

En timme senare börjar det.. "Matchen", tänker ni nu. Nej, "Gossip Girl". Som jag inte ens tänkte kolla på idag pga försnack. Men nej, jag kollar fem minuter och sen är jag fast. Igen. Jävlar. Jag kan inte sluta titta. Smsar tom storebror och ber honom ladda ner hela säsong 2 för att jag är så pinsamt otålig.

Gossip slutar och matchen tar vid. Är på strålande humör under hela fotbollen. Önskar mig dit men jag stannar i soffan med Mike. Och egentligen är det faktiskt bara där jag vill vara idag. I hans armar. Hans trygga armar som verkligen tröstar, och den första famnen som någonsin fått mej att känna mej trygg på riktigt. Det betyder allt.

Vi hejar på Sverige såklart och jublar när Zlatan gör det första målet. Lyckliga och sjukt impade över hur Sverige kan ha ett sånt övertag över GREKLAND av alla lag. Efter matchen sätter jag mej vid datan.. Youtube har bråkat hela kvällen men äntligen funkar det. Typ. Det spelar iaf halva låtar. Bättre än två toner. Jag lyssnar på Lifehouse "You & me" som jag älskat i två år. Samtidigt kollar jag på korten från storebrors bröllop. Den sjöngs där. Jag som ville ha den låten på MITT bröllop. Sen slår det mej.. Sister Hazel. Som faktiskt är mina gudar. Innan jag började lyssna på dessa fantastiska killar visste jag knappt vad musik va. Dom visade mej det, trots att det egentligen inte är någon speciell musik. Men för MEJ är dem allt vad musik står för. Speciellt en kväll som den här. Jag vänder mej mot Micke som ligger i soffan och kollar på Tv och det slår mej; Det finns bara en låt för oss. Vi har massor av låtar, men det finns bara en som verkligen är vi. Som var vi med oss från början.

Jag åkte hem till honom en kväll, när han fortfarande bodde på söder. Han lagade mat och hade köpt vin. Vi satt på golvet i hans underbara pojkrum och jag fick honom att verkligen lyssna på en låt. Lyssna på riktigt. Texten träffade oss båda i hjärtat. Den fick oss även att avslöja början på vår resa. När jag satte på den låten idag, så hörde han en ton och sprack upp i ett leende. Det är så det är. Sister Hazels - Everything else dissapears. Det var den bästa tisdagen nånsin.

Jag kan inte låta bli. 



Gonatt

Studentflaket avlöser varandra längs Kungsgatan idag. Jag vill stå på varenda ett och hoppa, sjunga, skrika och vara sådär lycklig man bara kan vara på sin studentdag.

Jag minns verkligen hela dagen i detalj fortfarande. Visserligen var det inte SÅ länge sen, fyra år sen.  Men det var tillräckligt länge sedan för att man skulle ha kunnat glömma. Men icke. Dagen var perfekt in i minsta detalj. (Föruom att jag och Sanna inte kom in på våran slutskiva iofs). Men då var det kväll. DAGEN var perfekt. Solen stod högt på himelen, sommarens första riktigt varma dag. Mamma har planerat i veckor, sytt min fina klänning. Planerat hemma, jag får sova hos pappa så jag inte ser hennes förberedelser. Plockar med mej skumpa och jordgubbar och får skjuts av pappa. Champagnefrukost hos Tärnis i tullinge. Alla glada, finklädda klasskompisar. Åkte till skolan, flummade i klassrummet, fick fiskespön av mediafröken. Klassföreståndaren. Sången i aulan, uppträdande efter uppträdande. Snegling på klockan, och pirr i  kroppen under nedräkningen.. "Snart, snart får vi ta studenten. Snart får vi springa ut där släkt och vänner väntar. Snart får vi hoppa och skrika hur högt vi vill. För snart, snart har vi tagit studenten!"

Äntligen öppnas dörrarna och vi ställer oss på led. Ledet vi tävlat om att gå först i hela vårterminen. Vi kom två eftersom att en av killarna i våran klass var med i `"Studentkommiteen". Säkerligen raggade han på rätt bra där oxå.. Tre meter senare börjar folk springa och klassen skingras. Jag hittar min familj och känner glädjetårarna bränna bakom ögonen. Klasskompisarna kommer springades och det blir kramkalas. Får en ful plastgrej att hänga över klänningen, som jag först inte vill ha. Med en titt på alla blommor slår det mej att det kanske är en bra grej ändå. Samlar ihop oss på flaket, som är smyckat med björkris och ett stort lakan; "Vi är så jävla bra" Rosa, blå, gula blommor. Vi har legat på golvet i ett av klassrummen och målat det här lakanet dagar i förväg.

2 timmar senare är flakfärden slut.. Jag är kvar sist, eftersom att pappa kör. Hemma väntar all släkt och alla kompisar. Carro är med hela vägen på flaket och filmar. Vi dricker småflaskor skumpa, men påverkas inte. Jag är tillräckligt berusad ändå. Berusad av lycka. På allvar. Kanske den första och hittills enda gången i  mitt liv. Glädjen är totalt och jag vill bara skrika ut min glädje. Mottagningen är underbar. Massor av folk, solen fortsätter att skina och jag får en massa fina presenter. Underbart. Tårtan dukas fram och jag springer runt bland alla männsikor med ett glas vin i handen. Hinner inte få i mej minsta lilla tårtbiten men är lycklig ändå. Vad är en jordgubbstårta mot en student!?

Vin och drinkar tas fram.. Det är här det går lite snett. Åt det roliga hållet dock, men det blir party utan dess like. Pappa får åka till systemet efter halva dagen. En gång extra, eftersom att ölen tar slut. Byter om från studentklänning till alldeles för lite kläder, men behåller studentmössan. Får skjuts in till stan, alldeles för sent. Hämtar upp Sanna på vägen, jag kommer på att jag glömt mitt leg. Inte bra. Åker tillbaka och kommer till stan för sent för att lyckas komma in på skivan. Vi stapplar vidare.. Trots avsaknaden av slutskiva är vi lyckliga. ´Natten går fort ändå och vi tar första tåget hem.. Klockan 06.10 (nåt sånt) traskar jag dom två kilometrarna från bussen hem. I kort kjol och turkost sommarlinne. Lyckan är fortfarande total. Möter Robert och Mia som sovit i gäststugan. Dem ska gå och jobba. Jag går in i mitt rum, somnar som en sten med ett leende på läpparna.

Och nu sitter jag här.. fyra år senare och lyssnar på alla lyckliga studenter på flaken utanför. Jag är avundsjuk utan dess like. Jag vill mera. Jag är riktigt sugen på att öppna ett fönster och landa på första bästa. Och jag som ska på en studentmottagning om några timmar. Önskar att det vore min egen. Bara en gång till.