.

Jag känner mig grå. Och trött. Väldigt trött. Dricker kaffe som bara smakar äckligt och inte gör mej ett dugg pigg. Som kaffe aldrig gör. Varför lär jag mig aldrig? Och det smakar inte ens gott. Inte idag. Det här inlägget kommer säkerligen ha en hög nivå av blaj. Som vanligt. Jag skriver för att jag för tillfället inte har något annat att göra. Låter väl kul? Har jag tråkigt äter jag, äter jag blir jag tjock (are), blir jag tjockare blir jag ful. Jag är rätt snygg, så jag ska inte skriva ful(are). Den ekvationen hajjar tom jag. Med g i matte A. Jippie. Men ändå är det svårt att låta bli. Chokladen bara ligger där och vill bli uppkäkad. Samma sak med kexen. Men iofs, dagens dos; 2 stycken a la 14 gr choklad. Och en liten, liten bit mörk choklad. Kommer jag dö av fetma nu? Känns kanske inte så farligt ändå. Skitsamma.

Torsdag.. Bara en dag kvar till helg. Igen. Men trots det, äntligen. Äntligen en ledig helg med Micke. Bastukul hos pappa på lördag. Sovmorgon. Aaaah. Bara en sån sak är värd att vänta på.

Jag börjar fundera på allvar, om jag varit brunett för länge nu. Mina blonda rötter är med säkerhet påväg ut. Jag TRAVADE(inspirerad av Outsiders om Pony Play i måndags, sjukaste på länge) iväg till köket, hällde ut mitt vidriga kaffe, och damp ner i min stol igen. Kul. "Kanske är jag sugen på lite te!?" Ja, så får det bli.. Travar tillbaka till köket, och det slår mej att "Nej, va fan ska jag dricka te för, jag är inte ens sugen på te. Eller nåt varmt. Eller knappt nåt att dricka" Varför gör jag så? Inte vet jag. Kan bara komma på att det har med hårfärgen att göra, är inte det begåvat insett så säg? Nu sitter jag iaf här med en Ramlösa och en äcklig mintchokladbit i magen. Den lilla biten som jag brukar tycka om. Idag är den oxå äcklig. Helvete.

Som gräddet på moset, är jag hungrig. Och nu slog det mej hur otroligt rolig och fyndig jag är, eftersom jag på automatik skrev "grädde på moset". haha. Skratt åt mej själv. Jag åt en fruktsallad till lunch. Det var gott och fräscht. Mättande i tio minuter. Sen gick det åt fanders och jag började knapra choklad.

tack och förlåt

Lördagen. Vaknar tidigt av en Micke som ska upp och jobba och inte vill låta mej sova klart. Alltså lääänge. Är trots allt ganska pigg och hoppar upp för att äta frukost. Ägg, (bara en sån sak gör att min något sundare livsstil känns seriöst.) musli, mörkt bröd. Möter upp söta Camilla  på tunnelbanan, raka vägen till Friskis. Ki Box.. i SJUTTIOFEM minuter. Jag hade goda förhoppningar om att passet inte skulle ta död på mej, (som passet onsdagen innan gjorde). Vi hade kul. Vi skrattade och slogs, Camilla fick en smäll på tuttarna, dom var ju fan överallt. Cirkelträning. Armhävningar, allt sånt jag är för klen för. Big time. Men som sagt, skrattade gjorde vi. Speciellt när en gubbe slog ner oss. Ungefär. Och vi orkade knappt klappa honom på armen. Starka som fan.

Efter passet, som visst tog död på en, tog vi oss och åt en sinnessjukt god hälsotallrik. Med en hel del dressing. Det får man väl efter en nära döden upplevelse på gymmet? Lunchen slukades med god aptit, och sen intogs stan för shopping. Iaf för Camillas del. Jag sa mest; Köp den, den är billig. Den är fin. Fynd. Bra. Vin? ja tack. Sagt och gjort. Vi gick och satte oss för ett vätskepaus, kände oss som två svenska turister i..hmm.. Sundsvall? Svårt att låtsas som att vi var i Thailand i minusgrader. Det slutade med att Camilla följde med på mammas födelsedagsmiddag på Helens krog. Vi hade sjukt kul åt att vi kunde boxas. "Kunde" Så fort nån käftat lite kul, du, vi kan "uppercut, uppercut" Lagom töntigt. Men väldigt roligt. För oss.

När klockan snabbt blev tolv och vi satt och snackade skit på Akkurat, ville vi absolut inte gå hem. Mamma, hennes vän,. min bror och hans tjej hade redan gått. Taxi till Stureplan, puss på världens bästa och tröttaste Micke.
-"Vart fan ska vi nu!? Vi hatar ju Stureplan?!" Jo, visst. Kanske i nyktert tillstånd. I andra tillstånd blir plötsligt vissa saker inte lika viktiga. Knatade bort till Oxid och hade två sjudundrandes timmar av dans. Dans, dans och mera dans. Och vin. Öl. Mera. Dans. Rop. Snus på golvet (usch).  Antagligen som insåg alla som vinglade ikapp med oss på Birger Jarlsgatan att vi var något berusade. Det gjorde inte vi. Inte heller kände vi av boxningen. Förrän på söndagen, då baksmälla, ångest, och träningsvärk slog till med full kraft. Men det var värt det. Varje minut.

Tack för en toppenkväll, systra mi!

Väldigt originell rubrik.. antagligen kanske inte bara jag som har den idag. Man kan ju inte alltid vara på topp. 

Jag har träningsvärk. Inte mördande som jag trodde, men lagom. Lite skön smärta sådär. Passet på Balance i onsdags var prima, sjukt jobbigt men kul och lärorikt. Trots att mina armar eller ben eller mage inte riktigt höll med om det. Man måste ju faktiskt börja nånstans.

Lön idag. Det är alltid kul, men som vanligt blir jag inte väldigt rik. Förvånad? Någon? Nej, inte jag heller. Skit igen. Men igår fick jag iaf shoppa lite. Förfuska genom att ringa mamma med gråten i halsen... "Mamma, jag får ju faktiskt lön i morgon men jag bara MÅSTE köpa det här på rean nu..snäääääääälla!?" Ja, jag är två år ibland. Det säger Micke till mej varje dag. Att han står ut! Kanske därför jag kommer så bra överens med min Ludvig?

ÄNTLIGEN fredag! Veckan har varit kaotisk med massa luncher, massa externt folk osv. Spring, spring, spring. Kaffemaskinen trasig, vattenkranen exlosion upp i taket. Köket badat i vatten. Likaså chefen. Idag ser dock schemat något lugnare ut, så förbaskat skönt. Och ikväll blir det lyxmiddag och lite hångel med mitt husdjur.

I morgon väntar tyvärr inte sovmorgon men boxning klockan ELVA (mord) med syrran och sen en skön dag på stan. Knappt så att regn och rusk kan stoppa oss. På söndag fyller min kära mamma år, vilket ska firas med middag på Helens krog i morgon. Kan inte bli bättre. Jo, en god fördrink innan middagen och inga skavsår av mina sjukt snygga varelser till stövlar som ska premiäranvändas i morgon.





 

Jammi.

Onsdag. Onsdagar brukar i vanliga fall kännas helt okej. Inte idag. Det känns som en seg och tröttsam måndag. Skit också. Började med att jag missade bussen med ungefär två minuter. Tack och tack igen. Kom till jobbet och fick lite griniga kommentarer för att jag inte gjort si och så.. Min hjärna vill inte riktigt hänga med idag och det får jag bevisat gång på gång. Inte så trevligt.

Det bästa med att det är onsdag är ju att det snart är fredag.. Sorgligt va? Men ikväll ska jag iaf boxas igen och försöka tighta upp magen lite på gymmet. Mycket skönt. Och antagligen jobbigt. Sen äta middag ute med jobbfolk. Jag kommer att vara trött, antagligen i både lemmar och skalle, men det får det vara värt. Lite vin och god mat på det och jag kommer vara som ny. Kanske.

Tydligen så gör dom det, och jag är enormt lättad över min upptäckt! Dagen har gått väldigt fort. Hittills. Trots att det är måndag. Hur ofta händer det? Fick inte sitta stilla på hela förmiddagen, sen snabbt iväg till gymmet, pumpa lite med min bullmage och sen tillbaka till jobbet för att smaska en god ceasarsallad! Och nu sitter jag här, 30 minuter från att sluta. Ska raca hem, byta om, antagligen till myskläder a lá carte och sen iväg på innebandy. Var alldeles för länge sen, och tyvärr får jag nog bevittna AIK krossa Täby.. Lika bra att hålla sej borta från planen om matchen skulle gå åt det hållet..

Jag har kommit på ett flertalet saker jag vill ha i min ägo efter min födelsedag. En resa till Thailand av Micke tex, han nobbade. Den jäveln. Jag som trodde att han var kär i mej.. Men iaf. Mycket saker, saker som kanske min förbaskade ekonomi inte just nu pallar. Träningsväska, träningsskor, ett linne, smink, massor med saker. Inget sånt man vill ha av sin pojkvän kanske.. Men jag tycker fortfarande det är kul att fylla år, på vissa punkter behöver man väl aldrig på vuxen?

Helgen har varit bra.. Mysig. Mycket pussande med Micke, och lek med Ludvig igår. Trots hans något gnälliga uppsyn så skrattade han gott åt att bli kittlad. Och han vart mäkta nöjd av att öppna min telefon, få syn på Micke, peka på displayen och utbrista; "Iiiiicke", för att sedan peka på Micke som i egen hög person satt vid datan. Schööööt.

Trots att frosseri faktiskt tilläts i vårt hem i lördags, höll vi oss väldigt lugna. Visst, pizza kanske inte är den bästa lunchen, men vi åt inte ens någon middag. Och inte en massa onödigt godis, fetdrypande chips eller nåt annat fullproppat med socker. Känns sjukt bra. Och idag har jag ägnat lunchen åt lite lätt träning. I morgon blir det mamma som får följa med och svettas på gymmet. Då ska magen få värk och armarna bli skakiga. Fläsket ska oxå få arbeta. Minsann. Kicken av duktighet är grym!

Nu ska jag ta mitt pick och pack och röra mej hemåt, som alla andra galna sthlmare som ska till förorten. (Jippie)

Tjippie

.. är ett jävla helvete! Jag kan inte riktigt bestämma mej för om det oftast är värt det. Har dock, tack och lov ingen ångest. Ångesten man kan få dagen efter skulle jag vilja banka ihjäl om det gick. Trots vinprovning på rödvin igår är baksmällan light idag. Trött men jag mår inte lika dåligt som min rishög som sitter och halvsover i soffan.

Årets första "Happening" på jobbet igår. Väldigt trevligt och väldigt mkt vin fuktade strupen. Jag tycker om mitt jobb. Folk är trevliga och fördomarna man hade innan man klev in för den tröskeln är bortblåsta, en skön känsla. Igår fick jag även reda på att väldigt många där gillar mej, också lagom skönt. Fick biobiljetter av chefen som helt klart ska se till att untnyttjas nu när kontot ligger på minus. Skit oxå. En vecka kvar till lönen som kommer att vara den sämsta i världshistorien. Jävla jul. Hur som helst, smugglade in Micke på jobbet en sväng, som fick rödvin och vart nypt i kinderna. Poppis han oxå, lilla tjejtjusaren. Tog en obligatorisk sväng förbi Sture för en öl som smakade skit, var sjukt duktiga och tog nattbussen halva vägen, traskade in på 7/11 och köpte, hör och häpna, PYTTIPANNA och sourcream chips så klart. Den vanligt raidningen fick vänta. Men vaknade som vanligt och fick ångest av avsaknaden av coca cola. Som jag FÅR dricka idag eftersom att det är helg, så det så!

Nästa vecka väntar döden.. Katarina ska dra med mej på pass på Balance hela veckan. Pass som kommer att döda min arma kropp. Jag är en svag människa trots lite (ganska mkt) flubb. Och jag har ingen kondis whatsoever. Boxningen i onsdags var dock kul och ska återupplevas på onsdag igen. Jag kämpar och är nöjd med det, det är väl huvudsaken!? Känns dock bra att det äntligen är lördag och jag tillåter mej att svulla lite. Veckan har bestått av matintag fulla med fibrer, näring och grönt nyttigt. Eh va?

I morgon ska jag äntligen få träffa min lillprins! Var på tok för länge sen, och han har lärt sej att säga traktor. Det skär i hjärtat när jag hör att han säger "An-na" och jag inte har fått pussa på honom på flera veckor. Ska bli underbart mysigt. Kanske hinns en biofilm med. Men först Ica och lösgodis. Om jag får upp saccosäcken (JÄTTEbakfulla Micke) ur soffan.

Tjing!

Yes, jag lever! Trots 30 minuter på gymmet och ett boxningspass på 55. Jag vet att det inte är världens prestation, men för mig är det sjukt stort. Jag har ju inte tränat ordentligt på kanske 2 år. Då är det duktigt. Det viktigaste är att jag är nöjd och det är jag. Flera gånger om! Vilken känsla att faktiskt ha orkat, och faktiskt känna att man äntligen, ÄNTLIGEN kommit igång. En ärlig och härlig kick som helt klart ska upplevas fler gånger. Fast kanske något hårdare, jag måste erkänna att jag tycker att det är skönt med viss träningsvärk, trots att jag är en sån som kan gnälla över att det gör ont.

Jag SKA nå mitt mål den här gången! Det är en något hemlig tillställning, som går av stapeln om ett par månader. Det MÅSTE gå. Jag tänker inte komma dit som en uppblåst ballong och låtsas tycka jag är snygg med valkar och bullkinder. Icke. Men nu är jag i alla fall på gång och det känns enormt bra. Jag är duktig. Får man tycka så?

Snart helg igen.. Idag slog det mig verkligen hur fort tiden kan gå ibland. Veckan på jobbet har varit relativt lugn, men ändå är det nu torsdag eftermiddag och i morgon är det fredag, happenning (massa vin), och sen en helg med ledig pojkvän. Sådant som jag inte är bortskämd med. Min söta Sanna kommer dock hem i helgen, och jag vill mer än gärna kramas och skvallras lite med henne. Alldeles för sällan. Som vanligt.

Jag är inte världens mest motiverade till att blogga nu, som kanske alla märker. Men det kommer förhoppningsvis senare...

Får man vara det? Utan att folk ska sucka, klaga, gnälla. Jag är det hur som helst. Det är heeeeeelt underbart. Trots 11 månader är jag fortfarande helt pirrigt nykär, och nu efter våran lilla Londontripp så är jag om möjligt ännu mer kär. Jag inser ju själv att det här låter skitfånigt, men det är ju så det känns, varför hymla om det? Tydligen är det så att man "ska" vara bitter och sur för att man inte har någon pojkvän, "ingen är kär i mej" yada ya da. Varför då? Visst, alla kanske inte vill vara singlar, men hur många är inte tillsammans med någon för att det är "bekvämt?" Det är dumt. Vill man inte ha den där sugande saknaden? Pirret i magen som jag vet låter klyschigt, men som faktiskt existerar. Bandet som inte många kan bryta. Skrattet.

Kanske skulle jag bli en såndär bitter kärring om jag inte hade någon.. Fast jag tror inte det. Jag är inte den som lackar eller äcklas av par som hånglar på bussen, på gatan, på tåget, överallt. Låt dom hålla på. Och nej, jag säger inte det för att jag själv har någon. Jag har aldrig störts av det. Det är faktiskt dags att man skiter i andra ibland och gör vad man själv känner för. Vill jag hångla med min pojkvän på stan kan jag väl få göra det?

Vad tycker ni?

Jag ska träna ikväll. Äntligen. Är lagom otaggad, men jag hoppas på att det blir fart i stjärten inom kort. Mina hängande armar är inte att leka med. På Stansted satt vi och flummade lagom och Micke kom på att han knappt hittade mitt skelett i överarmarna. På allvar. Han letade ordentligt. Jo, dom finns där, det vet jag. Men dom sitter långt inne. Nu är jag iaf lite igång. Igen. Men det är ju onekligen sjukt jobbigt att inte orka speciellt mkt på gymmet. Fast idag ska jag minsann gymma och boxas. Jag kommer vara död i morgon. Jag förbereder inför min träningsvärk genom att idag lite smått delegera ut morgondagens uppgifter som kärver rörelser. Lika bra att beställa en sån där ställning som kan trycka på tangenterna åt mej imorgon. Ryska Posten kanske kan fixa?

Snart är det onsdagsfika.. Att försöka bli smal på det här stället är helt omöjligt. Det är bara att ge upp. Ja, jag har världens sämsta karraktär. Men vad ska jag göra? Jag är sugen. Och sött kräver sött. Så det så.

Efter mycket om och men kom vi till slut hem till en stökig lägenhet, som snabbt blev ännu stökigare så fort vi klivit över tröskeln. Vi satt på Stansted i fem tråkiga timmar, men vi hade åtminstone rätt kul med varandra. Micke tyckte det var kul att HELA tiden påpeka att jag var en äcklig gris. Så gulliga är vi med varann. Vad kan folk förvänta sig av en när man går upp, kvart över fem och är bakis? Vilken idiot skulle dra på sej kortkort och högklackat för att flyga hem en söndagsmorgon? Okristligt tidigt. Idioti helt enkelt. Jag drog på mej mina nya mjukisar, mina gympisar, en tshirt och drog upp håret i en hästsvans. Klart. Varför göra saker svårare än det är?

Men tack vare förseningen fick jag åtminstone min engelska frukost till slut. Äggröra, bacon, korv, toast, marmelad, scones och grädde. Sa jag att jag var en gris? Gott var det i alla fall.

Flygresan gick bra, trots att jag var lite rädd. Som vanligt. Men lite putt vart jag eftersom att vårat planerade sconesbak gick åt fanders. Vi orkade inte, för något i världen, gå och handla när vi äntligen kommit hem, så det fick bli en promenad till pizzan. Mycket välbehövligt.

London.. Vi har haft det underbart. Bodde dock på ett rätt krackigt vandrarhem, där "manegern" satt och hinkade bira när vi stövlade in för incheckning. Vi kom dit klockan 11, och jag hade angett i bokningen att vi skulle komma då. "Nej, ni är för tidiga" säger en ful och finnig spoling, samtidigt som han pratar i telefon. Otrevliga jävel. Så det var bara att slänga in baggaget, trycka i sej lite mat, och gå ner på kvarterskrogen. Både jag och Micke kände väl kanske inte att det här skulle bli så himla bra, när vi trötta överallt, traskade till puben. Fyra öl senare var vi förtroliga och skrattade åt gubbarna som satt runt omkring och svepte öl. Klockan tolv en onsdag. DET är London.

Största delen ägnades åt promenader. Promenad, öl, shopping, promenad och mera öl. Pubarna var ju hur mysiga som helst, och reorna var hysteriska. Så galna att jag, som älskar allt sånt, inte ens orkade gå in. Tyvärr så gick våra dagar lite väl fort.. Förutom den dagen då Micke tvingades med till Portobello road och sa knappt ett ljud på flera timmar för att han var så less. Stackarn som släpades runt för att kolla på antikviteter. JAg kanske inte heller var överförtjust, men vi träffade storebror, hans tjej och deras vänner där. Och solen sken som besatt i kylan. Notting Hill Gate var ett väldigt mysigt område, som ändå var härligt att se.

Efter alldeles för mycket öl, fet mat och andra äckligheter ska jag nu starta mitt nya liv. (Tjena, det säger jag jämt) Hur bövelen ska jag hålla det den här gången? I morn är tanken att jag ska träna TVÅ timmar på gymmet, om jag inte dör efter en halvtimme...

Håll en tumme, tack.

Helvete. Vi ar fast pa varldens kanske trakigaste flygplats. Standsted. Helvetes Expresstaget (som kostade en formogenhet att ta sih till och fran med) var paj eller nat, klockan halv SJU pa morgonen sa vi kom FYRAjavla minuter for sent till incheckningen. Ska man behova aka femton timmar innan planet gar for att hinna i tid? Aldrig i livet. Vi gick iaf upp halv sex for att lyckas. Hungrig ar jag oxa. Och lite bakis. Sjalvklart kostade det FEMTIO pund VAR att boka om biljettjaveln oxa. Som vi knappt hade. Planet gar 13.15, inget man dor av, men det ar mindre kul att slapa pa en trasig och sepetung vaska runt har och sen sakerligen betala massor av pengar for overvikt. Fattas bara.

Hejjavlada

Snart, snart.. Om en timme slutar jag äntligen, och åker direkt till pappa. Mysigt ska det bli. Gosa med dräktiga Disa och krama lillebror. Och Majkie. Har kommit på idag att jag är helt sjukt läskigt kär i den varelsen! Helt underbart att få såna ryck ibland..

Hursomhelst.. Jag börjar bli nervös inför resan trots att jag längtar galet. Lite dubbelt. I morgon bitti, snarare i natt, kommer jag med all säkerhet vara nervös inför flygresan, men än så länge känns det lugnt. För tillfället känns det mest jobbigt med själva vistelsen. Inte jobbigt, fel ord... Bara fyra dagar. Inte så bara, men ändå bara. Jag vill ju hinna massor. Jag vill shoppa, jag vill festa, jag vill hålla handen (allt det där som jag redan skrivit om). Räcker fyra dagar då?! Klart det gör, om man gör det bästa av situationen. Ge mej lite lustgas någon, så jag kan slappna av..

En timme har nog aldrig gått såhär sakta.. Vad gör man då? Bra tidsfördriv? Kasst av ni som läser förresten att inte komma med några äckliga ord, fy!

Nu har jag tråkigt och måste sluta innan det blir för pannkaka i smeten.

Adjö

Under julen har jag upptäckt att man kan göra många saker i en sittlift. Tex kan man vifta med den foten som inte är fastsatt i snowboarden. Eller så kan man prata om gamla, mindre trevliga, ragg och skratta åt det. Eller så kan man säga äckliga ord som får ens vänner att skrika bingolingo och hålla för öronen. Roligt värre.

Igår kunde jag inte somna. Igen. Så jag låg och tänkte på dom äckligaste orden..

* framstjärt
* fis
* sköte
* analklåda
* mensslem
* pulla
* petting

Visst är det konstigt att alla äckliga ord på ett eller annat sätt är snuskiga?

Vilket är det äckligaste ordet?! Kommentera, det här kan bli en kul disskusion :)

Jag har resfeber över att åka bort i fyra jävla dagar. Fyra dagar som iaf kommer gå fortare än ljuset. (Fyndigt, jag vet). Jag kan inte ens packa min väska!!! 23-årsdagen närmar sej, det måste väl vara åldern som spökar? Jag är inte nervös eller så, men just att jag inte ens kan packa!! Vad behöver jag ha med mej? Lite smink, en tandborste och lite trasor på kroppen när jag åker ungefär. Hur svårt kan det vara? Sjukt. Micke ligger i sovrummet och läser "Snabba cash", jag kommer tydligen inte se honom mer ikväll.. Han packar imorn, kommer slänga ner sina två par trasiga jeans och fråga om jag kan lägga hans tandborste i min väska. Klart. Kul för honom.

Suck.

Kanske beror allt detta på att jag längtar så? Då känns det faktiskt lite mer okej.. Än så länge har vi inte riktigt varit iväg någonstans tillsammans, dessutom behöver jag åka bort efter en lite jobbig jul. Känns som en väldigt välförtjänt resa trots den kanske något tunna plånkan. Pengar är bara en papperslapp... (I wish)

Jobbet idag flöt på, gick fortare än jag trodde... Iofs gick jag tidigare för att hinna med pack, plock och fix med örhängen, ,men ändå. I morgon blir det heldag och sen ett sjuhelvetes konkandes på äcklig bag till pappa. Det längtar jag inte efter.

Förresten, träningsvärk.

Jag har bestämt mej. Iaf nästan. Jag MÅSTE gå ner några av mina kilon. Inget annat är okej. MEN, visst, jag skrev nyligen att jag ser fram emot träningen idag. Det gör jag verkligen. Men hur gör jag för att inte tappa motivation? Jag tycker det är så sjukt svårt.. Jag vill att saker ska hända fort, helst nu. Jag vill veta exakt vad jag ska äta efter ett träningpass, vad som är bra, vad som "plockar" upp min träning.. Men hur lär man sej det snabbast möjligast? Det blir snarare så att jag tränar, går till ica och plockar på mej nåt som går fort. Absolut inte nödvändigtvis det onyttigaste, men iaf. Är det okej att stoppa i sej en sallad före eller efter träning? Räcker det?

Dessutom har jag fått en blender i julklapp som inte är använd ännu. Jag skulle vilja göra någon god och relativt nyttig smoothie, något tips? Jag är inte så förtjust i havrekli och sånt, som det står i många recept att man ska ha, jag vill ha en vanlig, fruktig smoothie, som kanske är bra, att dricka innan eller efter träning!

Det är underbart att vakna upp en söndag och inte vara bakis. Iofs har jag gjort det ganska många söndagar på sistone, men det slog mej just att det är fruktansvärt skönt att kunna åka och träna, orka lagat ordentlig mat (inte för att jag kanske kommer göra det just idag), pyssla hemma. Ha någorlunda ork, istället för att bara ligga och glo.

Nu är det bara två arbetsdagar kvar.. Jag längtar så otroligt mycket! "Okej, kom igen, tänker ni nu. Du ska bara vara borta i fyra dagar" Ja, jag vet. Men jag har inte åkt iväg på sjukt länge. 1,5 år ungefär. Dessutom har jag och majkie jobbat om varann lite väl mycket på sistone, jag ska även inte glömma att julens bravader tärde lite på oss. Så det ska bli så skönt, att få ha lite riktig semester. Istället för att ligga hemma och glo när man väl är ledig. Shoppa, dricka god öl, kanske festa lite, äta scones.. Bara vara. Just nu är jag i shoppastagen vad det gäller smink och träningskläder. Sen att jag behöver både väska, jacka och skor får vi se hur det blir med.

Jag ska hursomhelst börja packa lite smått nu, så jag hinner bli klart med det. Ska inte låta Micke packa åt mej, som han föreslog i morse. Då blir det kris. Och jag längtar faktiskt efter att träna idag. Trodde jag aldrig att jag skulle säga, men det ska bli otroligt skönt.

Allvarligt talat, hur i hela fucking världen kan folk vilja läsa om tex en liten brutta på 16 år när hon skriver om sina hundar och sina promenadskor..?? 10.000 människor om dagen, har folk verkligen inget bättre för sej? Och antagligen är det väl många som läser samma blogg om och om igen.. Why, oh why? Och så dessa, "Tack alla kära läsare, jag älskar er, ni är bäst!" Gaaaaaaaaaah!! Det är väl ingen jävla pojkbandsmedlem heller... Det värsta av allt är folk som HELA tiden skriver nåt i stil med "Ja, men oj, jag är så ful och tråkig på det här kortet, ni får se nåt snyggare sen, jag lovar, hihi ;)" Men lägg inte upp kortet då, människa! Idiotiskt. Eller? Och så blinkgubbarna.. Kan någon förklara detta fenomen??

När jag var liten ÄLSKADE jag att flyga. Verkligen älskade. Liten och liten, fram till att jag var 13-14 kanske. Sen kom några idioter och kraschade in i WTC och strax efter det var det nog kört. Det i kombination med att man blivit äldre och faktiskt därmed är mer medveten om VAD som kan hända.. Jag är sjukt imponerad över att jag lyckades flyga till Thailand i nio timmar i sträck, utan att få panik. Men ändå. Planen är små. Trånga, jag är lite lätt klaostrofobisk i vissa situationer.. Jag har inte tänkt på flygplan som speciellt trånga, förrän jag och Anne för några år sedan hade en disskution, och hon råkade säga att; "Det värsta med att flyga är att planen alltid är så små, man kommer lixom ingenstans" Lyckat. Som att det går att tänka på annat när jag flyger nu.. Nej. Knappast.

På onsdag flygs det igen.. Bara två timmar iofs, men ändå. Jag kommer att vara nervös, jag får för mej att om jag har för höga förväntningar på resan, så kanske jag inte ens lyckas komma fram helskinnad. I morse, drömde jag att vi redan var i London, och det var sol och vår. Men så vaknade jag och kom på mej själv med att tänka; "Shit, är vi redan framme, då gick det bra att flyga" DET är läskigt. När mitt undermedvetna ger mej såna budskap. Dock inte så lugnande. Jag VET att det kommer att gå bra, herregud, hur många plan lyfter inte runt om i världen varje dag!? Ändå är det så svårt att bara släppa.. Den lilla elaka och hemska panikångesten kommer krypandes strax innan jag ska borda, det vet jag. Men nu har jag Majkie med mej, det är en bra sak. Och shoppingen lockar lagom, så jag ska göra mitt bästa för att inte vara en rädd och fjantig liten dammråtta på resan. Trots allt är det ganska mysigt att flyga, OM man inte sitter på helspänn och är livrädd. Wish me luck..

Lördag.. Gårdagskvällen hos svärfar var mysig. God mat, nåt glas vin och sena julklappar. Pund. Tackar. Idag ska jag mycket eventuellt släpa mej till gymmet. Jag kommer älska mej själv efteråt om jag åker, men faktumet att det är storm ute kvarstår. Rätt osugen på att springa ut i det vädret faktiskt. Dåligt, jag vet. Men storm är inte trevligt någonstans. Jag fick nya pärlor häromdagen, så kanske ska jag pyssla lite med ett nytt armband. Guld, silver och svart, hur låter det? Finns det ingen som råkar läsa den här bloggen som kan ge lite tips eller inspiration på smycken? Min kreativa ådra har tydligen jullov fortfarande..

Nu börjar iaf Scrubs.

Jag kunde inte låta bli.. Jag gick in på min lillebrors blogg och såg att han lagt in den här texten. Jag har varit uppåt idag trots dagens snigelfart men det här fick mej att tänka om. Känna om, förvandlas från glad till ledsen, förfärad och rädd. Är det såhär det ska vara? Ska jag inte våga släppa mina barn utanför dörren? Ska man inte kunna låta sina barn gå i skolan utan att vara orolig för mobbning, misshandel osv? Fy.

Egentligen känner jag mej ganska mållös..Känns inte som att jag riktigt kan få ur mej något vettigt och meningsfullt.. Jag vet bara att jag blir så jävla förbannad över att folk gör sånt här. Hur tänker man? Visst, man kanske är "ung & dum" men vad är det för ursäkt!? Kom inte tio år senare till mej och säg att det var en "olycka", eller "det var inte meningen", eller "jag var full" Jaha? Man är fortfarande skyldig till att tagit slut på en människas LIV. Vem fan ger någon i denna värld rätt att göra så mot en oskyldig människa?! Jag kan för allt i världen bara inte förstå. Kan någon? Förklara gärna i så fall.

Tyckte att det var väl värt att lägga in detta:

Till minne av John Hron



Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet.
John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv
med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns
stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och
tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat
att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för
traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig
lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna
tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga
mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden
vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen.
Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden.
De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet.
De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om?
Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring
och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister,
har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker
över till John och hans kamrat, men får inget svar.
De beslutar sig för att se efter vilka som är borta
vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan
ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust:
en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte
gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat
och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom.
I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske
beror det på att han, till skillnad från andra elever,
inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen
lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har
Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar
att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill
att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till
och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen
från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den
plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar
alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska
i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills
han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att
han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård
träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen.
Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst
förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna
som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram
och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer
för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det
hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar
i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de
våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken.
Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält.
De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå
hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla
John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte
är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna
är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas,
så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om
ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder
John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks
dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att
John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister.
Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och
de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla
för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad
och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker
skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan
ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma
tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en
kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer
att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han
är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma
tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras
aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet
är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och
att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett
ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land.
Är det av oro för kamraten? Tror han att alla
kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte
ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd,
men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar
känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det
ögonblick han börjar simma in mot stranden,
men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar.
Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln,
och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart
med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen
flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken.
Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas
över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det
bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar
träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara
vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är
katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är
nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet.
Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda
mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem
lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och
ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John
sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången.
Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får
lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom
till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.

Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den
av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en
fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år)
och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen
med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor
och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna
inte lidit nog.







John Hron efter mordet,

Kopiera detta och sätt in på din bilddagbok, blogg eller sänd vidare i ett mejl. Låt våldet få ett slut!

Ungefär så snabbt kommer hela den här dagen susa förbi.. Kan man säga annat än "Jippie?!" Tack och lov så är det i alla fredag, men det är ju då man vill ha lördag och skön, efterlängtad sovmorgon. I HELA sängen. På en timme har det hänt ungefär ingenting.. Och jag kan inte göra så mycket annat heller, eftersom det är väldigt svårt att lämna repan. Jag får sitta här helt enkelt. Få fyrkantiga ögon och bli störd i skallen. Felkromosomad. Kul ord som jag kom på igår. (Alltså hade jag rätt kul och stressigt även igår)

Jaha.. Vet väl egentligen inte vad jag ska skriva, så det brukar bli som sämst. I alla fall för mig. Ikväll ska jag hem till svärfar och äta middag. Jag förväntar mej iaf att jag får mat. Han är ju kock och en gud i köket, får man hoppas på mat då? Det ska bli trevligt. Trots att jag kanske har ett större behov av att sova tidigt. Riktigt tidigt. Runt åtta. Lördag, jag säger bara lördag..

Träningen igår gick över förväntan bra. Tills jag tyckte det var dags att träna armarna lite, men jag såg mej i spegeln när jag satt i den där maskinen och höll på att vomera. Usch. Jag är för tjock för att träna armar och styrka och sånt. Det kommer ju ändå ta fyra år innan man ens ser att det finns muskler under alla fläsksidor i telefonkatalogen som utgör mina överarmar. Hum. Där har jag alltså ett litet problem. Jag hoppade tillbaka till fläskisavdelningen, kände mej mer hemma där. Bland konditionsmaskinerna. Försökte öva upp min kassa motorik på crosstrainern, och det gick bra. Tills jag skulle byta håll, och kom på mej själv med att ha fortsatt åt samma. Duktiga var vi i alla fall. Jag och mamma. Hon avled inte, men hon var glad och nöjd.

Mmm, den är fin!

Det bara sex dagar kvar.. 3,5 arbetsdagar. Det ska bli så sjukt härligt. Resan är bokad sedan oktober.. Jag längtar efter alla äckliga fåglar på trafalgar, turistfotografera vid piccadilly, dricka londonisk öl på en mysig pub. Framför allt längtar jag efter stora Top Shop och januarirean. Sånt är okej, speciellt när man är tjej. Eller så sätter jag svägerskan och pojkvännen på en pub så drar jag med storebror på shopping. Det kan bli ultimat. Äta fish `n chips i stånd. Mickes högsta önskemål den här resan..

Jag är fullt medveten om att vi ska komma dit först. Jag vill inte flyga. Inte med Ryanair. Men så ska det blir, och jag kommer att vara ett nervvrak på onsdag morgon. (Stackars mitt resesällskap). Eller onsdag otta snarare, planet går ju så okristligt tidigt som 06.40. Jag ska bunkra upp med ett gäng korsorsdtidningar, fylla ipoden med hård musik och låtsas att jag är hög på nåt skönt. Jag hatar att flyga. Nej, jag hatar inte själv flygningen, men jag tycker på sistone att det är läskigt. Folk himlar med ögonen och suckar och säger "ja, men det är ju tusen ggr farligare att åka bil" Ja, och? Det kanske är farligare, men prova att störta med ett flygplan, och sedan sätta dig i ett flygplan igen. Lycka till. Flyget till himlen har redan passerat då. Det bästa är nog att satsa på en oskön baksmälla och sova hela vägen.

Längtar gör jag i alla fall.

Snö är mysigt. Men jag vill inte ha det. Inte två jävla dagar efter nyårsafton!! Varför i bövelen kunde det inte komma lite snö innan jul istället? Förgrymmande. Visst, det är fint att sitta här inne i värmen och titta ut på dom yrande flingorna, men inte lika kul när det i morgon blir slask. Vissa har det värre, jag vet.. Men det måste vara marginellt!?
I morse när jag skulle stänga min träningsväska (hör och häpna, jag ska till gymmet idag) så upptäckte jag att den var trasig. Även den. Ett thaifynd jag gjorde för 40 spänn så att fodret innanför är helpaj för evigheter sen förväntade jag mej. Men nu har även blixtlåset gått sönder, och min kära pojkvän, grabbig som han är; "Men skärp dej för fan, det spelar väl ingen jävla roll!?" Jo, för jag vill inte tappa saker när jag måste springa till jobbet från tbanan för att hinna. Allra minst vill jag gå in på gymmet för att svettas, med redan fuktiga kläder som luktar mögel. Nej tack. Medhåll?! Någon?

Det här med killar och tjejer är lustigt... Mina för tillfället, enda svarta stövlar har gått sönder. Klackarna är söndertrasade och spetsen vid tårna är slitna. Visst, jag köpte dom för inga pengar alls på Skopunkten, men iaf. Dom är ändå trasiga. "Det syns ju knappt" säger han. Men när jag går nånstans, vartsomhelst.. så låter det KLACK KLACK KLACK.. istället för ett litet, litet.. klick, klack, klick, klack.. Det är störande. Dom är trasiga, jag behöver nya helt enkelt. Micke har två par jeans. Båda paren är helt trasiga, på ett väldigt (o)lämpligt ställe.. Och då menar jag helt trasiga. Man skulle se allt om han nu valde att gå utan underbyxor (förbjudet om jag bestämmer). Jag har sagt till honom, i veckor.. "Det gör inget om vi inte är jätterika, men du måste ju ha ett par hela byxor människa!" Njae.. jag får inte riktigt medhåll trots att det är HAN som får gå och shoppa till SIG. Jag fattar ingenting.  Shoppa är ju bland det bästa som finns... Lägg märke till att jag är medveten om att vi låter som värsta uteliggarna, men så illa är det inte. Vi har både stor, skön säng och en liten, men skön soffa. Men ibland märker man inte att saker inte fungerar som dom ska, när man inte använder dom på ett tag... Intressant värre..?

Kanske inte. Förlåt.