.

Lördagen. Vaknar tidigt av en Micke som ska upp och jobba och inte vill låta mej sova klart. Alltså lääänge. Är trots allt ganska pigg och hoppar upp för att äta frukost. Ägg, (bara en sån sak gör att min något sundare livsstil känns seriöst.) musli, mörkt bröd. Möter upp söta Camilla  på tunnelbanan, raka vägen till Friskis. Ki Box.. i SJUTTIOFEM minuter. Jag hade goda förhoppningar om att passet inte skulle ta död på mej, (som passet onsdagen innan gjorde). Vi hade kul. Vi skrattade och slogs, Camilla fick en smäll på tuttarna, dom var ju fan överallt. Cirkelträning. Armhävningar, allt sånt jag är för klen för. Big time. Men som sagt, skrattade gjorde vi. Speciellt när en gubbe slog ner oss. Ungefär. Och vi orkade knappt klappa honom på armen. Starka som fan.

Efter passet, som visst tog död på en, tog vi oss och åt en sinnessjukt god hälsotallrik. Med en hel del dressing. Det får man väl efter en nära döden upplevelse på gymmet? Lunchen slukades med god aptit, och sen intogs stan för shopping. Iaf för Camillas del. Jag sa mest; Köp den, den är billig. Den är fin. Fynd. Bra. Vin? ja tack. Sagt och gjort. Vi gick och satte oss för ett vätskepaus, kände oss som två svenska turister i..hmm.. Sundsvall? Svårt att låtsas som att vi var i Thailand i minusgrader. Det slutade med att Camilla följde med på mammas födelsedagsmiddag på Helens krog. Vi hade sjukt kul åt att vi kunde boxas. "Kunde" Så fort nån käftat lite kul, du, vi kan "uppercut, uppercut" Lagom töntigt. Men väldigt roligt. För oss.

När klockan snabbt blev tolv och vi satt och snackade skit på Akkurat, ville vi absolut inte gå hem. Mamma, hennes vän,. min bror och hans tjej hade redan gått. Taxi till Stureplan, puss på världens bästa och tröttaste Micke.
-"Vart fan ska vi nu!? Vi hatar ju Stureplan?!" Jo, visst. Kanske i nyktert tillstånd. I andra tillstånd blir plötsligt vissa saker inte lika viktiga. Knatade bort till Oxid och hade två sjudundrandes timmar av dans. Dans, dans och mera dans. Och vin. Öl. Mera. Dans. Rop. Snus på golvet (usch).  Antagligen som insåg alla som vinglade ikapp med oss på Birger Jarlsgatan att vi var något berusade. Det gjorde inte vi. Inte heller kände vi av boxningen. Förrän på söndagen, då baksmälla, ångest, och träningsvärk slog till med full kraft. Men det var värt det. Varje minut.

Tack för en toppenkväll, systra mi!