.

Får man vara det? Utan att folk ska sucka, klaga, gnälla. Jag är det hur som helst. Det är heeeeeelt underbart. Trots 11 månader är jag fortfarande helt pirrigt nykär, och nu efter våran lilla Londontripp så är jag om möjligt ännu mer kär. Jag inser ju själv att det här låter skitfånigt, men det är ju så det känns, varför hymla om det? Tydligen är det så att man "ska" vara bitter och sur för att man inte har någon pojkvän, "ingen är kär i mej" yada ya da. Varför då? Visst, alla kanske inte vill vara singlar, men hur många är inte tillsammans med någon för att det är "bekvämt?" Det är dumt. Vill man inte ha den där sugande saknaden? Pirret i magen som jag vet låter klyschigt, men som faktiskt existerar. Bandet som inte många kan bryta. Skrattet.

Kanske skulle jag bli en såndär bitter kärring om jag inte hade någon.. Fast jag tror inte det. Jag är inte den som lackar eller äcklas av par som hånglar på bussen, på gatan, på tåget, överallt. Låt dom hålla på. Och nej, jag säger inte det för att jag själv har någon. Jag har aldrig störts av det. Det är faktiskt dags att man skiter i andra ibland och gör vad man själv känner för. Vill jag hångla med min pojkvän på stan kan jag väl få göra det?

Vad tycker ni?