.

Två veckor har gått snabbare än snabbt. Inte alls så himla uppskattat från min sida. Är tröttare än någonsin och min lilla glimt av motivation som satt i igår är som bortblåst. Den försvann i samma veva som jag igår kväll insåg att det skulle bli sjukt svårt att somna eftersom att väckarklockan återigen ställts på alldeles för tidigt. Och eftersom att jag aldrig vet vad som väntas när man kliver innanför dörren. Dagen har dock gått rätt okej men långsamt. Inte många kottar här inte..

Just nu är inte riktigt saker som dom ska vara. Eller som jag önskar att dom var (fast är det nånsin det?). För inte alls så länge sen, hade jag med mycket övning, lärt mej att trycka undan vissa tankar och känslor. Den kunskapen besitter jag inte riktigt längre, vilket är väldigt jobbigt. Det är påfrestande att hela tiden tänka på saker som man ändå inte kan nysta ut. Varför ska man älta det då? Eller varför måste just dom förbaskade tankarna komma tillbaka hela tiden? Jag börjar tröttna på att återigen gå runt med skallen full av dystra tankar, men vad gör man? Varför ska det nödvändigtvis vara så förbaskat svårt? Orättvist.. Jag är splittrad till tusen.

Nu är åtminstone måndagens arbetsdag snart till ända. Äntligen. Bara fyra dagar kvar till helg. Helgen då jag på allvar ska vila upp mej, pyssla hemma, kanske göra ett örhänge eller två, inte dricka alkohol. Ta hand om mej själv. Prova alla mina nagellack och se vilket som passar bäst till min frisyr? Nej, kanske inte riktigt, men göra ingenting. Fisa som Cami skulle ha sagt och jag skulle kalla det äckligt. Men fan så skönt det ska bli.

I lördags kom vännerna som normalt är bosatta utomlands för tillfället hem till mej för ett skönt förpartajj. Och så några till. Det vart en massa kort tagna, och ännu mer alkohol intaget. Mycket skratt, sjuka minnen och härliga nostalgitrippar. Tack, flickor för en kul lördag. Tills vi kom in till stan och hittade en praktiskt taget medvetslös snärta på marken som spytt ner jacka och ben. Ensam. Vi försökte med det ena och det andra och det vart flera samtal till både polis och 112. Kötid. Inte helt okej. Idioti om jag får säga det själv. Jag fattar väl att dom har mycket att göra en lördagsnatt mitt i sommaren, men ringer flera oroliga tjejer om ber dom titta till en tjej så kanske man ska överväga att ta det på allvar, istället för att säga "vi kommer" och sen när man ifrågasätter det en halvtimme senare säger: "Men ni måste förstå att vi prioriterar våldtäkt" Den här stackars jäntan visste inte ens vart hon bodde, jag vill inte ens tänka på vad som hände efter att hon sprungit ifrån oss och vägrat ta emot vår hjälp.. Men men, vi försökte och vi gjorde det bra. Även om det inte var det bästa sättet att avsluta våran lördagsnatt.

Det formligen tokregnar ute och jag ska snart traska mot tunnelbanan. Jag är inte överförtjust men vad gör man. Ett varmt och mysigt bad och en jäkla massa sökningar på nätet när jag kommer hem till ensamheten, hur bra låter inte det?