.

Jag vaknar och är trött. Som vanligt. Men jag pallrar mig upp och är på rätt bra humör trots det stundande mötet  med chefen som oroade mig så mycket igår när jag fick reda på det. Dagen börjar och dagen går, ganska mycket som vanligt. Jag går på mötet, och nervositeten har släppt något. "Det är ju ändå sommar, och det är fotboll ikväll" vill min skalle tänka. Det börjar bra.. Genomgång av tiden som provanställd. Nervositeten släpper; "Det här var ju inte så farligt"

Två minuter senare kommer dom. Bomberna. Bomb efter bomb efter bomb. Jag tar emot, som vanligt och lämnar mötet. Tyvärr så fäller jag en tår en minut senare och det är då jag bestämmer mig. Det går inte längre. Jag har försökt och försökt och försökt. Men det blir droppen. Jag orkar inte mer. Inte igen. Efter allt som hänt känner jag mej själv, tyvärr upptäcker jag ibland saker för sent. Men nu är jag fast besluten att inte hamna längst ner. Inte igen. Inte mycket är värt det. Så även om jag nu är väldigt förvirrad så har jag samtidigt bestämt mej. Nu får det vara nog.

Jag tar mej hem där Micke väntar med vin och en början till middag. Jag slänger mig i soffan och äntligen får jag gråta ut. Så olikt mej så det finns inte men idag behövs det, så jag släpper efter. Låter det komma, besvikelsen, ilskan. Får ett glas vin och öppnar snusdosan. En tisdag. Undantag. Det är inte svensk EM-premiär varje dag. Inte heller har jag fått så mycket skit på en och samma gång som idag. Så jag unnar mej.

Micke spelar lite Mario på det nyinköpta Wii-spelet men han slutar när han upptäcker att tårarna inte kan stanna innanför och rinner över. Han kramar och tröstar och efter ett samtal med söta Anne känns det lite bättre. Inte bra, men lite.

En timme senare börjar det.. "Matchen", tänker ni nu. Nej, "Gossip Girl". Som jag inte ens tänkte kolla på idag pga försnack. Men nej, jag kollar fem minuter och sen är jag fast. Igen. Jävlar. Jag kan inte sluta titta. Smsar tom storebror och ber honom ladda ner hela säsong 2 för att jag är så pinsamt otålig.

Gossip slutar och matchen tar vid. Är på strålande humör under hela fotbollen. Önskar mig dit men jag stannar i soffan med Mike. Och egentligen är det faktiskt bara där jag vill vara idag. I hans armar. Hans trygga armar som verkligen tröstar, och den första famnen som någonsin fått mej att känna mej trygg på riktigt. Det betyder allt.

Vi hejar på Sverige såklart och jublar när Zlatan gör det första målet. Lyckliga och sjukt impade över hur Sverige kan ha ett sånt övertag över GREKLAND av alla lag. Efter matchen sätter jag mej vid datan.. Youtube har bråkat hela kvällen men äntligen funkar det. Typ. Det spelar iaf halva låtar. Bättre än två toner. Jag lyssnar på Lifehouse "You & me" som jag älskat i två år. Samtidigt kollar jag på korten från storebrors bröllop. Den sjöngs där. Jag som ville ha den låten på MITT bröllop. Sen slår det mej.. Sister Hazel. Som faktiskt är mina gudar. Innan jag började lyssna på dessa fantastiska killar visste jag knappt vad musik va. Dom visade mej det, trots att det egentligen inte är någon speciell musik. Men för MEJ är dem allt vad musik står för. Speciellt en kväll som den här. Jag vänder mej mot Micke som ligger i soffan och kollar på Tv och det slår mej; Det finns bara en låt för oss. Vi har massor av låtar, men det finns bara en som verkligen är vi. Som var vi med oss från början.

Jag åkte hem till honom en kväll, när han fortfarande bodde på söder. Han lagade mat och hade köpt vin. Vi satt på golvet i hans underbara pojkrum och jag fick honom att verkligen lyssna på en låt. Lyssna på riktigt. Texten träffade oss båda i hjärtat. Den fick oss även att avslöja början på vår resa. När jag satte på den låten idag, så hörde han en ton och sprack upp i ett leende. Det är så det är. Sister Hazels - Everything else dissapears. Det var den bästa tisdagen nånsin.

Jag kan inte låta bli. 



Gonatt