.

Studentflaket avlöser varandra längs Kungsgatan idag. Jag vill stå på varenda ett och hoppa, sjunga, skrika och vara sådär lycklig man bara kan vara på sin studentdag.

Jag minns verkligen hela dagen i detalj fortfarande. Visserligen var det inte SÅ länge sen, fyra år sen.  Men det var tillräckligt länge sedan för att man skulle ha kunnat glömma. Men icke. Dagen var perfekt in i minsta detalj. (Föruom att jag och Sanna inte kom in på våran slutskiva iofs). Men då var det kväll. DAGEN var perfekt. Solen stod högt på himelen, sommarens första riktigt varma dag. Mamma har planerat i veckor, sytt min fina klänning. Planerat hemma, jag får sova hos pappa så jag inte ser hennes förberedelser. Plockar med mej skumpa och jordgubbar och får skjuts av pappa. Champagnefrukost hos Tärnis i tullinge. Alla glada, finklädda klasskompisar. Åkte till skolan, flummade i klassrummet, fick fiskespön av mediafröken. Klassföreståndaren. Sången i aulan, uppträdande efter uppträdande. Snegling på klockan, och pirr i  kroppen under nedräkningen.. "Snart, snart får vi ta studenten. Snart får vi springa ut där släkt och vänner väntar. Snart får vi hoppa och skrika hur högt vi vill. För snart, snart har vi tagit studenten!"

Äntligen öppnas dörrarna och vi ställer oss på led. Ledet vi tävlat om att gå först i hela vårterminen. Vi kom två eftersom att en av killarna i våran klass var med i `"Studentkommiteen". Säkerligen raggade han på rätt bra där oxå.. Tre meter senare börjar folk springa och klassen skingras. Jag hittar min familj och känner glädjetårarna bränna bakom ögonen. Klasskompisarna kommer springades och det blir kramkalas. Får en ful plastgrej att hänga över klänningen, som jag först inte vill ha. Med en titt på alla blommor slår det mej att det kanske är en bra grej ändå. Samlar ihop oss på flaket, som är smyckat med björkris och ett stort lakan; "Vi är så jävla bra" Rosa, blå, gula blommor. Vi har legat på golvet i ett av klassrummen och målat det här lakanet dagar i förväg.

2 timmar senare är flakfärden slut.. Jag är kvar sist, eftersom att pappa kör. Hemma väntar all släkt och alla kompisar. Carro är med hela vägen på flaket och filmar. Vi dricker småflaskor skumpa, men påverkas inte. Jag är tillräckligt berusad ändå. Berusad av lycka. På allvar. Kanske den första och hittills enda gången i  mitt liv. Glädjen är totalt och jag vill bara skrika ut min glädje. Mottagningen är underbar. Massor av folk, solen fortsätter att skina och jag får en massa fina presenter. Underbart. Tårtan dukas fram och jag springer runt bland alla männsikor med ett glas vin i handen. Hinner inte få i mej minsta lilla tårtbiten men är lycklig ändå. Vad är en jordgubbstårta mot en student!?

Vin och drinkar tas fram.. Det är här det går lite snett. Åt det roliga hållet dock, men det blir party utan dess like. Pappa får åka till systemet efter halva dagen. En gång extra, eftersom att ölen tar slut. Byter om från studentklänning till alldeles för lite kläder, men behåller studentmössan. Får skjuts in till stan, alldeles för sent. Hämtar upp Sanna på vägen, jag kommer på att jag glömt mitt leg. Inte bra. Åker tillbaka och kommer till stan för sent för att lyckas komma in på skivan. Vi stapplar vidare.. Trots avsaknaden av slutskiva är vi lyckliga. ´Natten går fort ändå och vi tar första tåget hem.. Klockan 06.10 (nåt sånt) traskar jag dom två kilometrarna från bussen hem. I kort kjol och turkost sommarlinne. Lyckan är fortfarande total. Möter Robert och Mia som sovit i gäststugan. Dem ska gå och jobba. Jag går in i mitt rum, somnar som en sten med ett leende på läpparna.

Och nu sitter jag här.. fyra år senare och lyssnar på alla lyckliga studenter på flaken utanför. Jag är avundsjuk utan dess like. Jag vill mera. Jag är riktigt sugen på att öppna ett fönster och landa på första bästa. Och jag som ska på en studentmottagning om några timmar. Önskar att det vore min egen. Bara en gång till.