.

Kommer hem och är på kasst humör efter en riktigt usel vecka.. På den korta vägen hem från bussen försöker jag krama sönder min mobil som jag har i handen. Bara för att avreagera mej på nåt. Känner hur det bränner bakom ögonlocken för att jag är arg och irriterad. Och besviken. Trots att det är fredag som jag längtat efter sen jag gick och la mej i söndags kväll. Micke kommer med öppen famn och kramas. Pussas. Säger att han har saknat mej så mycket idag. Efteråt skäms jag för att jag var på så uselt humör. Men hur lätt är det att ändra? Vi fixar en kort stund hemma, jag svidar om till lyxiga mjukisar och sen åker vi och handlar. Då vänder humöret. Det är fredag och jag har världens bästa pojkvän.

Vi kommer hem och den bästa börjar laga mat. Risotto. Det som han kan allra, allra bäst enligt min mening. Mätt på risotto och god lövbiff dricker vi nåt glas vin och jag blir musiksugen. Youtubar. Kommer ganska direkt in på det bästa. Antagligen det bästa någonsin. Sister Hazel. Lyssnar först på favoritlåtarna men kommer på att alla låtar är grymt bra. Den rösten, den stilen, helt enkelt allt med den musiken. Det kan inte bli fel. Jag fylls, som så många gånger förut, av en känsla som säger att jag äntligen vet vad musik är. Det låter antagligen konstigt.. Men innan jag ens upptäckte det här bandet så vet jag, med facit i hand, att jag inte visste vad musik var. Jag hade aldrig direkt fyllts med äkta kärlek för musik. Att jag gjorde det när jag var 12 och Nick Carter sjöng på mina BSB-skivor, som för övrigt prydde hela mitt rums väggar, är inte samma sak. Det är en skam att jämföra så det tänker jag inte göra. Jag går in på hemsidan och ber en stilla bön om att dom nån gång kommer att spela närmre oss än Alaska, trots att jag vet att så inte är fallet. Det blir att klä på sej och ta en tripp, för någon gång ska jag se dom. Om jag ska göra nåt innan jag dör så är det det. Är inte det kärlek om nåt?