.

Jag menar, varför skulle jag vara det? Jag får konstant yrsel och illamående i en vecka (Och nej, jag är INTE med barn) och blir helt matt.. tvingas vara hemma från jobbet och blir med andra ord fattig på kuppen. Kör mot trafiken på väg till apoteket, vilket borde tyda på att skallen tagit lite stryk av allt snurrande. Soffliggning i flera dagar.

Åker till landet över midsommar, glad att få slappna av och vara ledig på riktigt. Tar ett glas vin på torsdagskvällen och klarar inte mer än två nubbar till lunchen på midsommar. -"Va, biter du av nubben? Hur mår du egentligen?" frågar de flesta. Kan man ju undra.. Blandar till en god drink och toppar med en snus. Inte bra. Mår ännu mera illa och går över till att dricka cola. Det var den midsommarn. Vaknar på lördag morgon och har ångest och vill hem. Är fortfarande ruskigt yr så pappa kör mej till Eskilstuna och sätter mej på tåget. Åker hem och lägger mej på soffan. Snurrar och snurrar, jag blir riktigt orolig och ringer till sjukvårdsupplysningen: "Alltså, när ska jag börja oroa mej på riktigt? Hur yr kan jag vara utan att det beror på en begynnande hjärntumör?" (typ) Svaret blir sådär; "Ja, alltså.. om du börjar spy och får jättehög feber så borde du nog komma in..." Jag slipper bli så dåligt och somnar gott. Vaknar tidigt på söndagen och yrsel verkar vara borta. Är dock seg i kroppen men åker och träffar Fanny och Lusen som blir glad att se mej. Men först lite blyg. Sen släpper det och han kramas och pussas..

Men nu tillbaka till rubriken.. På tisdagen känner jag mej äntligen tillräckligt bra för att gå till jobbet.. Igår eftermiddag satt jag här i min ensamhet efter klockan fyra med ett pirr i kroppen. Ett dåligt pirr, som påminner väldigt mycket om stickningar. Känns som att jag ska få hög feber och få ont i precis hela kroppen. Kommer hem, slänger mej på soffan och ligger kvar där. Halsen gör ont, och jag äter glass till middag för att lindra. Somnar med två duntäcken på mig och skakar tänder när jag vaknar för att gå upp och kissa. Somnar om men vaknar vid halv tolv och längtar efter Micke. Lyckas inte somna om förrän 1,5 timme senare, då han äntligen kommit hem. Vrider och vänder men är svettig, så jag hoppas att febern är borta. Vaknar i morse, beslutsam nog att gå till jobbet. Jag måste. Jag har ju nyss varit sjuk. Känner av halsen men har nog ingen feber. Inser att jag har fel när jag proppat i mej två Ipren och börjar svettas ordentligt på tunnelbanan. Skitäckligt.

Men vadå.. så nu sitter jag här.. Min kollega är hemma och är sjuk. Jag har druckit Berocca, knaprat Bafucin, druckit två glas med citronte. Ätit apelsin med hopp om att få i mej mycket vitaminer. Druckit juice. Jag har ju fått vara frisk i tre dagar, varför ska jag vara bitter!? Onödigt att klaga såhär en fredag och allt...

Jag ber om ursäkt, men jag kan inte låta bli att sucka. Varför? Beror det på den urringade klänningen på brorsans bröllop? Är det därför gud hatar mej? Johannas teori som jag tror mer och mer på. Nästa kyrkobesök blir det nunnedräkt. (slutar i en svettpöl) Jag orkar inte vara sjuk. Jag vill vara frisk. Imorgon ska jag ju dricka sangria på rosévin på Jonnas balkong och snacka skit med mina flickvänner. Då kan man inte vara sjuk. Dessutom har jag inte råd att vara fattig. Det är faktiskt skittråkigt.

Så.. sammanfattningsvis så är fredagskänslan på noll och jag sörjer över att kanske inte hinna bli frisk till imorn. Sista afterworken inför sommaren kommer bestå av att hälla upp godsaker, sukta efter kylt vin för att sedan pina hem prick 17.30. Hem till soffan och ytterligare en kväll i misär. Oj vad jag längtar.