.

sedan sist jag skrev. Sen var det ju ett bra tag sedan oxå. Jag tänkte skippa i att berätta om tex Barcelona. För nu. Bilderna finns på datan hemma och en hel del stories därifrån kräver bilder. Eller blir iaf bra mycket bättre med bilder..

Fredag. Äntligen. Klockan är hemska bara 11, men det känns som att jag varit på jobbet i åtta timmar. På allvar. Såna dagar står inte högt upp på min lista. Förstår inte riktigt hur dagen ska nå sin bättre halva (efter klockan fem ungefär).

Igår, men även idag så vill jag så mycket saker.. Jag vill..

Vara 19 år och stå på ett lastbilsflak med skumpa i handen och vråla "för jag har tagit studeeeeeenten, fy fan va jag är bra"

Eller så vill jag vara 15 år, gå i nian och åka på klassresa strax innan skolavslutningen.

Gå i nian och göra mig i ordning för balen..

Ha lördag, ligga i en park och sola i väntan på att Jonna kommer så rosevinet kan korkas upp.

Vara liten igen, bara för ett litet tag, då den värsta stressen man drabbades av var om man skulle hinna hoppa hage innan det var läggdags.

Dessutom så skulle jag vilja ha en himlans massa saker. Sommarkläder. Jag tror inte att jag har ett enda sommarplagg i sommarkartongen som passar. Som brösten inte spränger sönder.  Eller som armarna kan andas i. Det där lät inte bra. Det har inte att göra med att dom är besprutade med något obra, nej, det har att göra med att jag blivit rultigare sedan förra sommaren. Så var det sagt oxå...

Det känns bra att skriva igen. Jag lovar att skärpa mig. Igen. Men den här gången ska det förhoppningsvis hållas. När min trogne vän Johanna, alias "Biff" undrar om jag hatar att uppdatera min blogg så måste jag ju göra något åt saken. En trogen läsare är väldigt mycket bättre än ingen. Tack, Johanna.

I morse på väg till tunnelbanan hade jag skallen fullt med meningsfulla saker att skriva ner.. Jag funderade på varför folk inte fattar att dom ska hålla till höger i rulltrappan. Under rusningstrafik. Varför? Hur svårt kan det vara?
Jag tog en City av utdelaren som rätt missnöjt mumlade "God morgon". Jag sa vänligt och artigt "Tack" och undrade varför jag aldrig hör andra säga tack till dessa utdelare. Det är ju deras jobb! Jag skulle inte vilja gå upp i ottan för att bli nerprejad av alla stressade puckon morgon efter morgon. Jag är glad att dom finns, så tack!

Jag är lite tom i huvudet just nu.. men jag tror minsann att jag ska vara lite mainstream (ovanligt) och skriva en lista på alla grejer jag vill ha för tillfället. varför är man så störd så man tror att allt ska bli bra bara man får dom kläderna man vill ha? Är jag ensam?