.

Så nu jäklar..

Min nya adress Kockfrun

Tjing!!

Jag behöver verkligen slappna av lite. Men det känns på snudd omöjligt. Varför, varför? Jag har ingen aning men jobbigt är det. Hur gör jag på jobbet för att känna lite sinnesro? Det är ca 60 personer (av kanske 120) som är på semester. Inte ens dom interna mötena blir av. Det finns ingenting att göra som inte innebär att jag måste lämna repan. Och det går inte så bra heller, eftersom jag till största delen är själv. Nästa vecka lovar jag att springa runt och göra nytta på andra ställen. Men här och nu? Där man kan sitta en hel dag i vanliga fall och ha totalt fullt upp med bokningar, mail och telefon? NADA. Lagom kul. Och trots detta kan jag inte slappna av, vilket irriterar mej något fruktansvärt. Borde det inte vara okej att vara lite lugn när det i vanliga fall är så mycket att man inte ens kan gå iväg en kvart på lunch?

I måndags var det nästan tre veckor sedan jag drack kaffe. Har inte så mycket som sippat på en kaffekopp under semestern. Nu avlöser kopparna varann som en löpeld, det är väl roligt att dricka kaffe när man inte gör så mycket annat? Ibland varvar jag med en klunk isvatten.

I morgon är det i alla fall fredag. Och nu är det bestämt. AW på Johannas balkong. Mysigt värre. Jag kan behöva en underbar människa att hänga med efter en tung arbetsvecka, och jag behöver se lite kreativitet efter mitt otroliga presterande med smycken och träning och allt sånt den här veckan (obefintligt).

Såhär fint och kul är det  i alla fall för mig just nu.

 

Gott.

Helvete. Solen är egentligen inte så bra. Jag vill dricka vin nu. NU. På min soliga balkong som jag inte kommer se skymten av inom flera timmar. Iaf tre. Det rycker så förbaskat i vintarmen när det är sånt här väder. Speciellt eftersom det regnat någon skvätt i stort sätt varje dag under min underbara semester. Så till helgen hade jag ju bestämt mej för att inte dricka eller att gå ut och festa. Spara pengar, samt rehaba mej lite efter semestern, men så kommer solen..
Det är onsdag. Och jag vill dricka mej salongsberusad på rosévin. Är det verkligen okej?

Än i måndags alltså.. Jag påbörjade ett tjusigt inlägg igår, men det gick inget vidare. Så det får bli svammel idag istället.

Igår på min lunch kilade jag med glädje och inhandlade Liza Marklunds nya bok "Livstid". Det var nästan så att jag grät en skvätt när jag ganska så nyligen läste ut "Nobels Testamente". Anledningen var inte att det var direkt extremt gråtframkallande, utan snarare för att jag inte hade en aning om när nästa bok skulle komma. Den slutade med andra ord relativt spännande.. Nu slog det mej oxå att jag redan skrivit massa rader med bara dravvel (Där ser du, Johanna). Om en jävla bok. Men ändå.. Saken jag ville få fram var att jag köpte den igår, läste på vägen hem, slängde av mej jobbkläder väl hemma, åt chips (jag känner mej som en gris med mask i magen dagen innan mens) till middag och tappade upp ett bad. För första gången på riktigt länge kunde jag slappna av lite grann efter jobbet. Tack vare en bok som jag kunde sjunka ner i. La mig i badkaret bland allt skum och gaaah, orgasm. Nästan.

Gick och la mej strax efter 20, men när jag slutade läsa var det inte att gå och lägga sej "tidigt" längre. Somnade efter ovanligt få vridningar och vaknade halvt död i morse. Tröttare än tröttast. Kämpade mig iväg till slut iaf, och nu har jag haft en ooooootroligt givande dag. Öppnat några worddokument, svurit över raderade dokument och lita sånt kul. Åtminstone så har jag haft en härlig lunch idag med en filt i Humlegården och en massa sol. Dock en äcklig macka till lunch, men man kan ju inte få allt en onsdag som denna. Två dagar kvar till fredag. Det var länge sen jag längtade såhär extremt efter en helg.

Tjing

Två veckor har gått snabbare än snabbt. Inte alls så himla uppskattat från min sida. Är tröttare än någonsin och min lilla glimt av motivation som satt i igår är som bortblåst. Den försvann i samma veva som jag igår kväll insåg att det skulle bli sjukt svårt att somna eftersom att väckarklockan återigen ställts på alldeles för tidigt. Och eftersom att jag aldrig vet vad som väntas när man kliver innanför dörren. Dagen har dock gått rätt okej men långsamt. Inte många kottar här inte..

Just nu är inte riktigt saker som dom ska vara. Eller som jag önskar att dom var (fast är det nånsin det?). För inte alls så länge sen, hade jag med mycket övning, lärt mej att trycka undan vissa tankar och känslor. Den kunskapen besitter jag inte riktigt längre, vilket är väldigt jobbigt. Det är påfrestande att hela tiden tänka på saker som man ändå inte kan nysta ut. Varför ska man älta det då? Eller varför måste just dom förbaskade tankarna komma tillbaka hela tiden? Jag börjar tröttna på att återigen gå runt med skallen full av dystra tankar, men vad gör man? Varför ska det nödvändigtvis vara så förbaskat svårt? Orättvist.. Jag är splittrad till tusen.

Nu är åtminstone måndagens arbetsdag snart till ända. Äntligen. Bara fyra dagar kvar till helg. Helgen då jag på allvar ska vila upp mej, pyssla hemma, kanske göra ett örhänge eller två, inte dricka alkohol. Ta hand om mej själv. Prova alla mina nagellack och se vilket som passar bäst till min frisyr? Nej, kanske inte riktigt, men göra ingenting. Fisa som Cami skulle ha sagt och jag skulle kalla det äckligt. Men fan så skönt det ska bli.

I lördags kom vännerna som normalt är bosatta utomlands för tillfället hem till mej för ett skönt förpartajj. Och så några till. Det vart en massa kort tagna, och ännu mer alkohol intaget. Mycket skratt, sjuka minnen och härliga nostalgitrippar. Tack, flickor för en kul lördag. Tills vi kom in till stan och hittade en praktiskt taget medvetslös snärta på marken som spytt ner jacka och ben. Ensam. Vi försökte med det ena och det andra och det vart flera samtal till både polis och 112. Kötid. Inte helt okej. Idioti om jag får säga det själv. Jag fattar väl att dom har mycket att göra en lördagsnatt mitt i sommaren, men ringer flera oroliga tjejer om ber dom titta till en tjej så kanske man ska överväga att ta det på allvar, istället för att säga "vi kommer" och sen när man ifrågasätter det en halvtimme senare säger: "Men ni måste förstå att vi prioriterar våldtäkt" Den här stackars jäntan visste inte ens vart hon bodde, jag vill inte ens tänka på vad som hände efter att hon sprungit ifrån oss och vägrat ta emot vår hjälp.. Men men, vi försökte och vi gjorde det bra. Även om det inte var det bästa sättet att avsluta våran lördagsnatt.

Det formligen tokregnar ute och jag ska snart traska mot tunnelbanan. Jag är inte överförtjust men vad gör man. Ett varmt och mysigt bad och en jäkla massa sökningar på nätet när jag kommer hem till ensamheten, hur bra låter inte det?

Jag har varit kass igen, jag vet. Förlåt. Men semesterns lata dagar har inte till så stor del ägnats åt att sitta och glo framför datan. Bara ibland. Fort men jävligt säkert (tyvärr) börjar vår semester lida mot sitt slut.. Men det först nu jag fattar hur mycket jag vill åka utomlands. Till garanterad värme och långa, sköna stränder. Ta mej dit på momangen. Varför ska nästan alltid pengar vara problemet? Skit oxå. Hösten måste bara bli snäppet bättre. På ett eller annat vis.

Semestern har bestått av en liten del förtäring av alkohol, alldeles för lite sol men mycket skratt. Åkte ner till Lisa som är på hembesök i Karlskrona i några dagar. Mös i den mysiga lilla staden och drack några för många öl. Igen. Jonna hade födelsedagskalas/inflyttningspartajj i lördags, somrigt och skojigt. Den här veckan har semesterkassan börjat tryta en aning, så det har blivit lite sol på balkongen, minigolf som jag såklart förlorade och så igår.. Pubrundan på söder. Mycket trevligt, kanske inte jättesunt att stanna på VARJE ställe på Götgatsbacken, men kul hade vi. Kanske inte är jättesugen på öl idag, men jag mår bra.

I helgen väntar kalas med flickorna som äntligen är hemma från all världens hörn (känns det som ibland).. Men först lite pärlshopping, nu ska jag banne mej komma igång igen.

Hejhopp

jag har lovat och jag ska göra det igen..

sorgligt nog har jag nu suttit och lyssnat på "Westlife" ett tag. Haha säger jag själv. Allt det gamla. Låten jag förlorade sokulden till. Låten vi satt och skrattade åt runt lunchbordet på gymnasiet. Sen kom jag in på "Five" och hur mycket vi lyssnade på sannas (lyllo henne som fått den nya skivan) nya skiva och började älska låt efter låt. Vi kanske var... 13? då måste det ha varit okej. Jag menar det inte som ett försvar, mer som en rolig grej såhhär i efterhand. Sanna fick den nog i julklapp och efter ett sportlov oskiljaktiga lnskade jag den i födelsedagspresent (jag fyller ju i februari) och fick den. Kort därefter var det inte bara hon som kunde hela texterna. Vi "rappade" tillsammans till "Mr. Zowalopa"

Senare vart det så att det blev sportlov.. Sofia var i alperna med familjen och alla andra var upptagna med sitt. Men inte jag och Sanna. Jo, vi var upptagna. men inte med att svischa ner för backarna eller nåt annat sånt, nej. Vi var fullt upptagna med att använda kikarna för att kolla på killarna som skulle till sina ishockeyträningar på Rödstu Hage. Hett värre. I bakgrunden lyssnade vi på "Popsie" (som jag för övrigt har i bakgrunden till detta eminenta inlägg) och "The Moffatts". Det gick så långt att vi sprang ut på gatan och sparkade feta snökockor ut i vägen för att få syn på dom "heta" hockeykillarna som kom med bussen från Salem.. Herregud. Vad höll vi på med? Samtidigt som jag nu, typ 8 år senare, känner igen varenda känsla så fort jag hör dessa låtar så undrar jag... Men jag bjuder på den. Vi var små, och oj så kul vi hade. Vi låg och trånade och jag väckte henne varje morgon med mitt stirrande (jag var rätt morgonpigg vid tillfället). Efter det vart det svårt när skolan började och vi inte skulle sova i samma rum..

X antal år senare fortsatte det.. men det var väl ungefär då som Westlife kom med sin andra skiva. Westlife som jag absolut aldrig hade gillat. Men som ändå gick varm i min skivspelare samma kväll jag blev av med oskulden på riktigt. (ja, det kanske låter slampigt, men det var min första riktiga kärlek och han hade fått vänta i över 2 månader). Vi tjejer i klassen skrattade dock gott åt "Uptown girl" och diverse andra låtar.

Gymnasiet var för mej en resa.. kul nästan rakt igenom. Första terminen så hände docjk en hel del jobbiga saker som jag inte önskar någon 16-åring, men jag överlevde det oxå och vart snart stark igen. Och då fortsatte skratten. Gång efter gång. Span hit och span dit. Vi var oxå väldigt duktiga på smeknamn.,.. "Håriga armen" för en tjej i klassen som hade h¨rigare armar än Enzo. Kanske elakt nu, men kul då. "Han med flätorna" Ett span någon hade på en mörkhyad kille något år äldre än oss med med skallen full med flätor. "Broilern" - killen som trodde han var snyggast i världen och som vi beviserligen inte kunde låta bli att tycka att han trots allt var rätt snygg.. Och så Skudd. Skudd som någon var betuttad i men som många år senare haffade den andra av oss.. Sjuka grejer. Men samtidigt jävligt kul. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, Ge mej min gymnasietid tillbaka. Om så bara den dagen då matsalen serverar den äckligaste maten. För vi hade jävligt kul ändå.

Gonatt

Jag menar, varför skulle jag vara det? Jag får konstant yrsel och illamående i en vecka (Och nej, jag är INTE med barn) och blir helt matt.. tvingas vara hemma från jobbet och blir med andra ord fattig på kuppen. Kör mot trafiken på väg till apoteket, vilket borde tyda på att skallen tagit lite stryk av allt snurrande. Soffliggning i flera dagar.

Åker till landet över midsommar, glad att få slappna av och vara ledig på riktigt. Tar ett glas vin på torsdagskvällen och klarar inte mer än två nubbar till lunchen på midsommar. -"Va, biter du av nubben? Hur mår du egentligen?" frågar de flesta. Kan man ju undra.. Blandar till en god drink och toppar med en snus. Inte bra. Mår ännu mera illa och går över till att dricka cola. Det var den midsommarn. Vaknar på lördag morgon och har ångest och vill hem. Är fortfarande ruskigt yr så pappa kör mej till Eskilstuna och sätter mej på tåget. Åker hem och lägger mej på soffan. Snurrar och snurrar, jag blir riktigt orolig och ringer till sjukvårdsupplysningen: "Alltså, när ska jag börja oroa mej på riktigt? Hur yr kan jag vara utan att det beror på en begynnande hjärntumör?" (typ) Svaret blir sådär; "Ja, alltså.. om du börjar spy och får jättehög feber så borde du nog komma in..." Jag slipper bli så dåligt och somnar gott. Vaknar tidigt på söndagen och yrsel verkar vara borta. Är dock seg i kroppen men åker och träffar Fanny och Lusen som blir glad att se mej. Men först lite blyg. Sen släpper det och han kramas och pussas..

Men nu tillbaka till rubriken.. På tisdagen känner jag mej äntligen tillräckligt bra för att gå till jobbet.. Igår eftermiddag satt jag här i min ensamhet efter klockan fyra med ett pirr i kroppen. Ett dåligt pirr, som påminner väldigt mycket om stickningar. Känns som att jag ska få hög feber och få ont i precis hela kroppen. Kommer hem, slänger mej på soffan och ligger kvar där. Halsen gör ont, och jag äter glass till middag för att lindra. Somnar med två duntäcken på mig och skakar tänder när jag vaknar för att gå upp och kissa. Somnar om men vaknar vid halv tolv och längtar efter Micke. Lyckas inte somna om förrän 1,5 timme senare, då han äntligen kommit hem. Vrider och vänder men är svettig, så jag hoppas att febern är borta. Vaknar i morse, beslutsam nog att gå till jobbet. Jag måste. Jag har ju nyss varit sjuk. Känner av halsen men har nog ingen feber. Inser att jag har fel när jag proppat i mej två Ipren och börjar svettas ordentligt på tunnelbanan. Skitäckligt.

Men vadå.. så nu sitter jag här.. Min kollega är hemma och är sjuk. Jag har druckit Berocca, knaprat Bafucin, druckit två glas med citronte. Ätit apelsin med hopp om att få i mej mycket vitaminer. Druckit juice. Jag har ju fått vara frisk i tre dagar, varför ska jag vara bitter!? Onödigt att klaga såhär en fredag och allt...

Jag ber om ursäkt, men jag kan inte låta bli att sucka. Varför? Beror det på den urringade klänningen på brorsans bröllop? Är det därför gud hatar mej? Johannas teori som jag tror mer och mer på. Nästa kyrkobesök blir det nunnedräkt. (slutar i en svettpöl) Jag orkar inte vara sjuk. Jag vill vara frisk. Imorgon ska jag ju dricka sangria på rosévin på Jonnas balkong och snacka skit med mina flickvänner. Då kan man inte vara sjuk. Dessutom har jag inte råd att vara fattig. Det är faktiskt skittråkigt.

Så.. sammanfattningsvis så är fredagskänslan på noll och jag sörjer över att kanske inte hinna bli frisk till imorn. Sista afterworken inför sommaren kommer bestå av att hälla upp godsaker, sukta efter kylt vin för att sedan pina hem prick 17.30. Hem till soffan och ytterligare en kväll i misär. Oj vad jag längtar.

Kommer hem och är på kasst humör efter en riktigt usel vecka.. På den korta vägen hem från bussen försöker jag krama sönder min mobil som jag har i handen. Bara för att avreagera mej på nåt. Känner hur det bränner bakom ögonlocken för att jag är arg och irriterad. Och besviken. Trots att det är fredag som jag längtat efter sen jag gick och la mej i söndags kväll. Micke kommer med öppen famn och kramas. Pussas. Säger att han har saknat mej så mycket idag. Efteråt skäms jag för att jag var på så uselt humör. Men hur lätt är det att ändra? Vi fixar en kort stund hemma, jag svidar om till lyxiga mjukisar och sen åker vi och handlar. Då vänder humöret. Det är fredag och jag har världens bästa pojkvän.

Vi kommer hem och den bästa börjar laga mat. Risotto. Det som han kan allra, allra bäst enligt min mening. Mätt på risotto och god lövbiff dricker vi nåt glas vin och jag blir musiksugen. Youtubar. Kommer ganska direkt in på det bästa. Antagligen det bästa någonsin. Sister Hazel. Lyssnar först på favoritlåtarna men kommer på att alla låtar är grymt bra. Den rösten, den stilen, helt enkelt allt med den musiken. Det kan inte bli fel. Jag fylls, som så många gånger förut, av en känsla som säger att jag äntligen vet vad musik är. Det låter antagligen konstigt.. Men innan jag ens upptäckte det här bandet så vet jag, med facit i hand, att jag inte visste vad musik var. Jag hade aldrig direkt fyllts med äkta kärlek för musik. Att jag gjorde det när jag var 12 och Nick Carter sjöng på mina BSB-skivor, som för övrigt prydde hela mitt rums väggar, är inte samma sak. Det är en skam att jämföra så det tänker jag inte göra. Jag går in på hemsidan och ber en stilla bön om att dom nån gång kommer att spela närmre oss än Alaska, trots att jag vet att så inte är fallet. Det blir att klä på sej och ta en tripp, för någon gång ska jag se dom. Om jag ska göra nåt innan jag dör så är det det. Är inte det kärlek om nåt?

Jag vaknar och är trött. Som vanligt. Men jag pallrar mig upp och är på rätt bra humör trots det stundande mötet  med chefen som oroade mig så mycket igår när jag fick reda på det. Dagen börjar och dagen går, ganska mycket som vanligt. Jag går på mötet, och nervositeten har släppt något. "Det är ju ändå sommar, och det är fotboll ikväll" vill min skalle tänka. Det börjar bra.. Genomgång av tiden som provanställd. Nervositeten släpper; "Det här var ju inte så farligt"

Två minuter senare kommer dom. Bomberna. Bomb efter bomb efter bomb. Jag tar emot, som vanligt och lämnar mötet. Tyvärr så fäller jag en tår en minut senare och det är då jag bestämmer mig. Det går inte längre. Jag har försökt och försökt och försökt. Men det blir droppen. Jag orkar inte mer. Inte igen. Efter allt som hänt känner jag mej själv, tyvärr upptäcker jag ibland saker för sent. Men nu är jag fast besluten att inte hamna längst ner. Inte igen. Inte mycket är värt det. Så även om jag nu är väldigt förvirrad så har jag samtidigt bestämt mej. Nu får det vara nog.

Jag tar mej hem där Micke väntar med vin och en början till middag. Jag slänger mig i soffan och äntligen får jag gråta ut. Så olikt mej så det finns inte men idag behövs det, så jag släpper efter. Låter det komma, besvikelsen, ilskan. Får ett glas vin och öppnar snusdosan. En tisdag. Undantag. Det är inte svensk EM-premiär varje dag. Inte heller har jag fått så mycket skit på en och samma gång som idag. Så jag unnar mej.

Micke spelar lite Mario på det nyinköpta Wii-spelet men han slutar när han upptäcker att tårarna inte kan stanna innanför och rinner över. Han kramar och tröstar och efter ett samtal med söta Anne känns det lite bättre. Inte bra, men lite.

En timme senare börjar det.. "Matchen", tänker ni nu. Nej, "Gossip Girl". Som jag inte ens tänkte kolla på idag pga försnack. Men nej, jag kollar fem minuter och sen är jag fast. Igen. Jävlar. Jag kan inte sluta titta. Smsar tom storebror och ber honom ladda ner hela säsong 2 för att jag är så pinsamt otålig.

Gossip slutar och matchen tar vid. Är på strålande humör under hela fotbollen. Önskar mig dit men jag stannar i soffan med Mike. Och egentligen är det faktiskt bara där jag vill vara idag. I hans armar. Hans trygga armar som verkligen tröstar, och den första famnen som någonsin fått mej att känna mej trygg på riktigt. Det betyder allt.

Vi hejar på Sverige såklart och jublar när Zlatan gör det första målet. Lyckliga och sjukt impade över hur Sverige kan ha ett sånt övertag över GREKLAND av alla lag. Efter matchen sätter jag mej vid datan.. Youtube har bråkat hela kvällen men äntligen funkar det. Typ. Det spelar iaf halva låtar. Bättre än två toner. Jag lyssnar på Lifehouse "You & me" som jag älskat i två år. Samtidigt kollar jag på korten från storebrors bröllop. Den sjöngs där. Jag som ville ha den låten på MITT bröllop. Sen slår det mej.. Sister Hazel. Som faktiskt är mina gudar. Innan jag började lyssna på dessa fantastiska killar visste jag knappt vad musik va. Dom visade mej det, trots att det egentligen inte är någon speciell musik. Men för MEJ är dem allt vad musik står för. Speciellt en kväll som den här. Jag vänder mej mot Micke som ligger i soffan och kollar på Tv och det slår mej; Det finns bara en låt för oss. Vi har massor av låtar, men det finns bara en som verkligen är vi. Som var vi med oss från början.

Jag åkte hem till honom en kväll, när han fortfarande bodde på söder. Han lagade mat och hade köpt vin. Vi satt på golvet i hans underbara pojkrum och jag fick honom att verkligen lyssna på en låt. Lyssna på riktigt. Texten träffade oss båda i hjärtat. Den fick oss även att avslöja början på vår resa. När jag satte på den låten idag, så hörde han en ton och sprack upp i ett leende. Det är så det är. Sister Hazels - Everything else dissapears. Det var den bästa tisdagen nånsin.

Jag kan inte låta bli. 



Gonatt

Studentflaket avlöser varandra längs Kungsgatan idag. Jag vill stå på varenda ett och hoppa, sjunga, skrika och vara sådär lycklig man bara kan vara på sin studentdag.

Jag minns verkligen hela dagen i detalj fortfarande. Visserligen var det inte SÅ länge sen, fyra år sen.  Men det var tillräckligt länge sedan för att man skulle ha kunnat glömma. Men icke. Dagen var perfekt in i minsta detalj. (Föruom att jag och Sanna inte kom in på våran slutskiva iofs). Men då var det kväll. DAGEN var perfekt. Solen stod högt på himelen, sommarens första riktigt varma dag. Mamma har planerat i veckor, sytt min fina klänning. Planerat hemma, jag får sova hos pappa så jag inte ser hennes förberedelser. Plockar med mej skumpa och jordgubbar och får skjuts av pappa. Champagnefrukost hos Tärnis i tullinge. Alla glada, finklädda klasskompisar. Åkte till skolan, flummade i klassrummet, fick fiskespön av mediafröken. Klassföreståndaren. Sången i aulan, uppträdande efter uppträdande. Snegling på klockan, och pirr i  kroppen under nedräkningen.. "Snart, snart får vi ta studenten. Snart får vi springa ut där släkt och vänner väntar. Snart får vi hoppa och skrika hur högt vi vill. För snart, snart har vi tagit studenten!"

Äntligen öppnas dörrarna och vi ställer oss på led. Ledet vi tävlat om att gå först i hela vårterminen. Vi kom två eftersom att en av killarna i våran klass var med i `"Studentkommiteen". Säkerligen raggade han på rätt bra där oxå.. Tre meter senare börjar folk springa och klassen skingras. Jag hittar min familj och känner glädjetårarna bränna bakom ögonen. Klasskompisarna kommer springades och det blir kramkalas. Får en ful plastgrej att hänga över klänningen, som jag först inte vill ha. Med en titt på alla blommor slår det mej att det kanske är en bra grej ändå. Samlar ihop oss på flaket, som är smyckat med björkris och ett stort lakan; "Vi är så jävla bra" Rosa, blå, gula blommor. Vi har legat på golvet i ett av klassrummen och målat det här lakanet dagar i förväg.

2 timmar senare är flakfärden slut.. Jag är kvar sist, eftersom att pappa kör. Hemma väntar all släkt och alla kompisar. Carro är med hela vägen på flaket och filmar. Vi dricker småflaskor skumpa, men påverkas inte. Jag är tillräckligt berusad ändå. Berusad av lycka. På allvar. Kanske den första och hittills enda gången i  mitt liv. Glädjen är totalt och jag vill bara skrika ut min glädje. Mottagningen är underbar. Massor av folk, solen fortsätter att skina och jag får en massa fina presenter. Underbart. Tårtan dukas fram och jag springer runt bland alla männsikor med ett glas vin i handen. Hinner inte få i mej minsta lilla tårtbiten men är lycklig ändå. Vad är en jordgubbstårta mot en student!?

Vin och drinkar tas fram.. Det är här det går lite snett. Åt det roliga hållet dock, men det blir party utan dess like. Pappa får åka till systemet efter halva dagen. En gång extra, eftersom att ölen tar slut. Byter om från studentklänning till alldeles för lite kläder, men behåller studentmössan. Får skjuts in till stan, alldeles för sent. Hämtar upp Sanna på vägen, jag kommer på att jag glömt mitt leg. Inte bra. Åker tillbaka och kommer till stan för sent för att lyckas komma in på skivan. Vi stapplar vidare.. Trots avsaknaden av slutskiva är vi lyckliga. ´Natten går fort ändå och vi tar första tåget hem.. Klockan 06.10 (nåt sånt) traskar jag dom två kilometrarna från bussen hem. I kort kjol och turkost sommarlinne. Lyckan är fortfarande total. Möter Robert och Mia som sovit i gäststugan. Dem ska gå och jobba. Jag går in i mitt rum, somnar som en sten med ett leende på läpparna.

Och nu sitter jag här.. fyra år senare och lyssnar på alla lyckliga studenter på flaken utanför. Jag är avundsjuk utan dess like. Jag vill mera. Jag är riktigt sugen på att öppna ett fönster och landa på första bästa. Och jag som ska på en studentmottagning om några timmar. Önskar att det vore min egen. Bara en gång till.

Nu. Det blir mest bilder, men vissa bilder talar nog rätt bra för sig själva.. Dock har jag inte så många bilder själv, jag knyckte pappas flaschiga kamera och fotade med istället, men tyvärr är dom fortfarande i hans data då hans teknikkunskaper svek litegrann. Men inte så mycket. Dem kommer dem oxå..

 
Klockan är väl ungefär halv åtta på morgonen och vi sitter på planet.. Gin på påse. Är det semester så är det.


Samma eftermiddag.. efter att ha sett skrubben vi skulle bo i, vart det nödvändigt med en sån här flaska..


Första kvällen sprack molnen upp och vi tog en promenad ner till hamnen.




För er som varit i Barcelona och inne på vaxmuseet längs ramblan, ni har väl inte missat baren längst in? Som en tropisk djungel.. helt underbart häftig.


Så här är hela baren inredd..


Söta Jonna.


Skål på dig, pappa! Första kvällen slutade i en lagom baksmälla när vi vaknade på måndagen..


Pappa myser på hostalets takterrass i tokvärmen.


Känns denna igen?


Lagom svaga drinkar...


Sista kvällen med ny sjal och lite färg på nosen.

Ja.. det var väl i stort sett alla mina bilder, men som sagt så kommer det flera. Lite mer turistiga, lite proffsigare.

Jag och pappa var borta i fyra dagar, fyra dagar fyllda med promenader, ölserveringar, sangria, skratt och prat. Väldigt välbehövligt och väldigt roligt. Riktigt lite shopping men det ska nog kunna tas igen på hemmaplan. Fortare än kvickt. Tack för en underbar resa, pappa!

Efter att jag äntligen skrivit idag igen så kom jag på en sak.. Det största som hänt på sistone är ju att min kära bror gått och gift sig och jag har alltså blivit en svägerska rik. Trevligt. Bröllopet var helt fantastiskt vacker och hela dagen var fulländad. Har kort att lägga upp, men det får vänta. Nu väntar min tidiga fredagskväll.

Fem kotletter är fler än en lax.

sedan sist jag skrev. Sen var det ju ett bra tag sedan oxå. Jag tänkte skippa i att berätta om tex Barcelona. För nu. Bilderna finns på datan hemma och en hel del stories därifrån kräver bilder. Eller blir iaf bra mycket bättre med bilder..

Fredag. Äntligen. Klockan är hemska bara 11, men det känns som att jag varit på jobbet i åtta timmar. På allvar. Såna dagar står inte högt upp på min lista. Förstår inte riktigt hur dagen ska nå sin bättre halva (efter klockan fem ungefär).

Igår, men även idag så vill jag så mycket saker.. Jag vill..

Vara 19 år och stå på ett lastbilsflak med skumpa i handen och vråla "för jag har tagit studeeeeeenten, fy fan va jag är bra"

Eller så vill jag vara 15 år, gå i nian och åka på klassresa strax innan skolavslutningen.

Gå i nian och göra mig i ordning för balen..

Ha lördag, ligga i en park och sola i väntan på att Jonna kommer så rosevinet kan korkas upp.

Vara liten igen, bara för ett litet tag, då den värsta stressen man drabbades av var om man skulle hinna hoppa hage innan det var läggdags.

Dessutom så skulle jag vilja ha en himlans massa saker. Sommarkläder. Jag tror inte att jag har ett enda sommarplagg i sommarkartongen som passar. Som brösten inte spränger sönder.  Eller som armarna kan andas i. Det där lät inte bra. Det har inte att göra med att dom är besprutade med något obra, nej, det har att göra med att jag blivit rultigare sedan förra sommaren. Så var det sagt oxå...

Det känns bra att skriva igen. Jag lovar att skärpa mig. Igen. Men den här gången ska det förhoppningsvis hållas. När min trogne vän Johanna, alias "Biff" undrar om jag hatar att uppdatera min blogg så måste jag ju göra något åt saken. En trogen läsare är väldigt mycket bättre än ingen. Tack, Johanna.

I morse på väg till tunnelbanan hade jag skallen fullt med meningsfulla saker att skriva ner.. Jag funderade på varför folk inte fattar att dom ska hålla till höger i rulltrappan. Under rusningstrafik. Varför? Hur svårt kan det vara?
Jag tog en City av utdelaren som rätt missnöjt mumlade "God morgon". Jag sa vänligt och artigt "Tack" och undrade varför jag aldrig hör andra säga tack till dessa utdelare. Det är ju deras jobb! Jag skulle inte vilja gå upp i ottan för att bli nerprejad av alla stressade puckon morgon efter morgon. Jag är glad att dom finns, så tack!

Jag är lite tom i huvudet just nu.. men jag tror minsann att jag ska vara lite mainstream (ovanligt) och skriva en lista på alla grejer jag vill ha för tillfället. varför är man så störd så man tror att allt ska bli bra bara man får dom kläderna man vill ha? Är jag ensam?

På söndag smäller det. Planer lyfter okristligt tidigt, men det får vara värt det. Dock hade jag totalt glömt bort att Barcelonas söndagar (Eller Spaniens) är verkligen söndagar. Vilodag. Inget kul är öppet. Barer och restauranger i och för sig, vilket jag tror glädjer pappa en hel del. Och mig. Så det ska nog gå bra. Man måste ju få i sig vätska. Börjar bli lite skakig inför flygresan. Sist gick det visserligen över förväntan men det slår aldrig fel. Nervositeten biter sig fast hur jag än beter mig. Tänk om något händer? Tänk om jag och Micke aldrig får kramas igen? Ungefär så. Jag VET, det ÄR fånigt, men vad gör man åt det?

Jonna möter upp oss efter ankomst, hur mysigt som helst. Det var mer än ett år sen vi sågs, och det ska bli lajbans värre. Jag kommer att längta efter Majkie. Hur mycket som helst. Egentligen är det väl bara fånigt, men vad gör man? Det är så det känns och det är så det kommer att bli.

Fredag igen då. Ikväll ska jag nog inte göra så mycket mer än att åka hem. För en gång skull. Det var ett bra tag sedan. Speciellt när Micke faktiskt jobbar. Måste börja packa och putsa glajjorna.

Hittade två sjukt söta kort på min lus, liten då.

 



Jag vill äta upp.